Babe jag har en extra tumme bara.

Burkar skramlar i rygga, klocka tickar kvart över tolv. Jag är fortfarande rätt liten och trött väldigt trött för mycket knas. Orkar inte andas mera.

I en låda hittar jag snöre virar knyter det hårt runt överarm, tricky trix. I byxfickan  stoppar jag ner ett paket rakblad.

Drar stor jacka över huvud. Ingen hör, inget hejdå, stänger dörr.

Jag tar min vanliga väg förbi sovande tåg kladdar i gångtunnel upp på bro arm sväller under jacka. Försöker lösa min ekvation svårt.

Upp på Liljeholmsbron vid räcket är det nu jag ska hoppa funderar ett två tre nej jag vill klottra lite till känns mer upp piggande än ett kallt natt dopp.

Några snubbar i min ålder går förbi vänder sig om frågar om eld, har ingen vi börjar prata den ena är söt. De känns snälla går Hornsgatan fram de spelar flipper bjuder på pommes. Jag känner mig nästan normal som vem som helst. Förutom att jag har en svullen ballonghand  i fickan.

Den söta undrar om jag vill följa med till honom dricka te och göra ingenting. Vi tittar i monstertidningar, bläddrar med en hand. 

Du  förresten är det nått med din ena hand?

Rodnar går in på toaletten försöker få av snöret som inte alls vill loss. Spolar går ut.

Jag har en extra tumme.

Aha jobbigt.

I timmar satt vi och tittade på monster det ljusnar min arm  gör så djävla ont att jag bara vill rycka lös den. Fast helst av allt vill jag stanna hos fina snubben monster för alltid.

Reser mig.

Jag måste gå. Han krafsar ner sitt telefon nummer på lapp ler.

Springer ner för trappor hittar byggplats sätter mig under ställning drar av jacka upp med tröjarm skär av snöret.

Lägger krafset på marken tillsammans med hans telefonnummer. Funderar om jag ska plocka upp lappen. Han är hel jag är vrak det kommer aldrig gå.

Men jag känner mig glad, mitt hjärta är varmt.

Jag är fortfarande mycket happy över att jag träffade fin på bro. 

En dag skulle jag vilja säga, tack.