fredag 8 maj 2009

Morfinfar.

Det luktar piptobak o målarfärg. Rummet är fyllt av tickande urverk ibland plingar  nått till.
På golvet ligger stor hund och sover. Jag sitter i morfar knä och rotar runt i en låda fylld med 1000 urverksdelar jag får ta en. Det är svårt hemskt svårt vill ha alla tycker att morfinfar kan gå på toaletten så jag kan norpa några extra. Till slut väljer jag en  kopparfärgad sak formad som en liten vas. Det bolmar ur pipan tittar på morfars tusch teckningar en del är fina en del tycker jag är rätt fula men säger att det är det vackraste jag sett.
Du lilla Joseful ( Ja jag hette Josefin när jag var liten men det är rätt längesen).
Ja.
Jag har hört att du är lite mörkrädd nuförtiden.
Ja.
Du behöver inte vara det för vet du vad.
Nej.
Det är inte mörkret du behöver vara rädd för utan det som gömmer sig i mörkret.
Jag sitter tyst morfar skrattar. Han brukade skämta rått om min brors nallebjörn varpå lillebror började gråta det tyckte jag var lite kul. Fast sen brukade jag bli arg på honom för det. Morfar hade perioder då han inte var riktigt frisk en gång under ett åskväder hade morbror blivit tvungen att  hålla i en morfar med huvudet inklätt i staniol.
Han skulle klättra upp på taket och leda lite åska.
Senare fick han elak cancer men tycktes aldrig dö han tog körkort vid för hög ålder tror han körde upp typ 10 gånger iklädd hockeyskydd och hjälm. Säkerhetsbältet gjorde alldeles för ont tyckte han. Han blev tillsagd att bara köra på nätter helst i tunnlar. Jag med liten son och hans pappa sitter i bilen.
Nu ni ska jag åka till min favoritgata ser ni. Efter ett tag svänger han in på Malmskillnads gatan. Här e det action fin fina damer finns det här förstår ni.
Det är pitch black tomt, regnar.
Jag och morfar skrattar. Min sons pappa sitter tyst för att plötsligt skrika.
Men för fan du kör ju på fel sida av vägen.
Morfar ville begravas i öppen kista men han såg så djävla rutten ut det tog ett tag ifrån död till kista. Mamma hade sytt ett kisttäcke och en hund på hans beställan. 
Det enda man såg av honom var en kolsvart benig hand som stack ut hållandes ett paket Prince. 
Snyftande går jag mot kistan framme övergår allt i gråt blandat med skratt snoret rann.
Jag tyckte mycket om min morfar.

4 kommentarer:

Anonym sa...

aj

Helena Olsson sa...

Faan vad roligt att läsa! Du är som en gammal mormor som berättar en gammal goding man vill höra om om om igen. Hade tur att va med live en hel del oxå och bidra till kaoset.
Det är sånt här som gör dig till min bästa vän! Hurra för Klockmorfar! Hurra!Hurra! Helena

Helena Olsson sa...

Det är en fin bild på morfar William Burroughs. Stiligt!

Fula Edith sa...

Outade ju mamma med ko mig i pass det får räcka.
Morfinisterna i morfars generation har en viss tendens att likna varandra. Nu ska jag strax outa två till men innan tvättstugan mitt liv har artat sig ter sig ack så händelserikt nu för tiden. Jag är glad Helena att du hann träffa Morfar och att du gav honom hjärtskutt på ålderns höst.