Ja han kallades för turknäsan.Han är en av dem som inte finns kvar därute.
Därför får han den osynliga huvudrollen i mitt kommande leka uppspel i offentlig lokal.
Men kanske mest för att jag där på perrong i Gamla stan för en livstid sedan kände mig förälskad i honom.
Kärlek till det motsatta könet för mig var död direkt biljett till det mörka kvava rummet.
Att bara hänga runt med jämnåriga kids utan sviktande hjärtan på lika villkor utan hets efter annans kyss.
Jakten efter äventyret.
Det var det jag älskade.
Så jag blev förvånad när jag tittade på honom och mitt hjärta smälte snön som föll.
Jag kände mig lycklig på riktigt.
I nästa sekund släppte jag förälskelsen just därför att i den värld vi befann oss i fanns ingen plats för sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar