Barnen sular leverbiff i kungsan.

Jag är förälskad i alla gubbar som spelar schack i kungsan, I mitt nästa liv hade jag forsatt spela schack.

Nu tror jag inte på nått nästa efter sista andetaget blir det svart och ingenting.

Så mitt mission denna sommar blir att jag ska börja spela igen bara för att.

När jag var 14 sög livet rätt mycket och framtiden såg bara mörk ut, kunde inte på något sätt förstå hur det skulle kunna bli roligare.

Så jag proppade i mig alvedon ja jag är efterbliven.

Efter en veckas 10 om dagen intag fattade jag att nej de här vita pillren gör ju ingen nytta.

Jag rotade djupare i min mammas medicin skåp.

Där längst bak fanns den burken med röda triangeln.

Jackpot.

Blandade ett glas oboy. Varför heter det oboy?

Pillerna var elakt gröna.

Svalde ett gäng de kickade in ganska fort vinglade ut till vardags rummet, sluddrade godnatt.

Sen minns jag inget mer.

Det var svart och så tänkte jag, hej  jag finns igen, slog upp ögonen där låg en tant mitt emot och stirrade.

Det andra jag tänkte var jag vill inte att nån i skolan får reda på det här.

Mamma ringde läraren som, verkligen jag säger inte ett knyst.

När jag gick igenom entren visste jag på en gång att alla visste.

I matkön fick jag bita mig hårt i läppen för att inte sula en tallrik slemmig leverbiff på bruden framför mig.

Några veckor senare beslutade jag mig för att aldrig mer gå till skolan.

Och så blev det.