Ibland i livet arbetar jag så att det blå under mina ögon blir kolsvart. När jag var liten och inte lika blå kom en snöstorm farande över byn och berget där vårt hus låg.
Allt med att snöflingorna föll insjuknade hela familjen i vattkoppor.
Väg upp till hus snöade igen, ingen kom upp ingen kom ner.
Vattenledningar frös.
Över vatten vi hade i röda plasthinkar i köket låg tunn isskorpa varje morgon.
Vi frös huttrade, kliade gjorde det som satan.
Till slut kom räddning i form av plogbil skickad ifrån komun.
Efter plogen traskade en kvinna.
I händer kassar fyllda med lyx mat.
Tanten kokade nyponsoppa i vilken hon la små söta mandelbiskvier.
Jag ville att vi aldrig skulle bli friska igen, att stormen aldrig skulle ge sig av.
Att tanten skulle flytta in hos oss.
Koka nyponsoppa in i evigheten.
I veckan träffade jag en annan tant, Dr. Snuggles i från förr.
Hon berättade för mig om hur lilla Edith satt i timmar byggde världar av klossar papper och skräp.
Jag hade glömt bort kloss slotten alla figurer som befolkade rum salar.
Nu minns jag två Nifesoj Och Nahoj.
De krigade mot de onda häxorna och hade två hela zoo.
Idag är det världarna i mig som ger mig de dära oumbärliga pengarna alla måste ha i fickor.
Utan mina världar hade jag aldrig klarat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar