Hon slår ut tänderna vid första försöket.
Ringer ambulans.
Samlar ihop hennes tänder av kristall.
Lägger dem i min ficka.
Hennes tandlösa leende gör bara att jag älskar henne ännu mer.
Nästan så att det gör för ont.
Hon ligger till sängs med dator i sitt knä.
Jag lagar soppa.
Gapa stort.
Hon gapar.
Vet du jag hatar alla nu.
Hatar, för att du slog ut dina tänder?
Nej för att de har slutat att kännas i mig, tror du det betyder att vi dog utan att märka det.
Tänker innan jag svarar, blåser på rykande soppa.
Nej jag tror bara att det hastigt blev vinter i våra hjärtan, att vi frös till is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar