Det var trist.
Planen var att jag skulle stanna där för alltid.
Maten var ingen god och jag tror inte på gud så det kändes ganska värdelöst att stanna.
Jag bodde på en ungdomsvårdskola i ungefär 3 år inte kul det heller men där fanns det inget val.
Sonade bort en del dålig karma antar jag.
Någon tände eld på hemmet så det finns inte kvar.
Jag måste anpassa mig, lobotomera bort all rastlöshet köpa ett par skor jag aldrig kommer använda.
När jag är gammal ska jag ligga på en madrass och röka opium med min man.
Livet finns ändå inte på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar