I snarkarnas dal.

Kyrkoklockor ringer bort havens sista vågor.

Tar tag i varandras händer.

7 dagar gick och det är nu.

När han tystnade hördes rösterna från de glömda rummen.

Hon släpper ut dem.
Nu kommer de för att slå ihjäl oss.

Farbror Psykbom skrattar.

Gräskatten lämnar vi hemma vid synthar sladdar och pulverpåsar.

Hon kan inte längre gå.
Sätter oss ned på havets torra snäckskalsbotten.

Vill du säga adjö till någon?

Nej bara förlåt.
Nu till något helt annat, idag ska jag försöka transportera filer.
Kanske inte heter så.
Andra saker,  håller på att göra djurpappers kostymer och det går sjukt långsamt.
Försöker reparera en ängel och det går just nu åt helvete.
Hon är jag och jag kan verkligen inte gå längre.
För några veckor sedan ringde jag upp en av dem.
Istället för att som jag tänkt ställa personen mot någon slags vägg börjar jag att prata om ditt och datt.
Avslutar hela samtalet med att jag somnar.
Vaknar några timmar senare av kraxande måsar utanför mitt fönster.

Det hela kändes rätt misslyckat.
I natt drömde jag att det brann.
Jag undrar vad personen tänkte när jag började snarka mitt i en mening.