Han på stranden

Och varför inte när drivveden var uppsamlad och stranden låg ren.

Alla de solbadande dränkta.

Min lugg klippt för kort.

Mitt hjärta dött som att det aldrig blivit fött.

Då kom han den gamle mannen gående på stranden mot oss.

Med hund i koppel.

Han presenterade sig som vår ny gamle granne.

Berättade att han bott vid stranden hela sitt liv.

Men de sista åren suttit inom lås och psykbom.

Vi behövde inte titta noga på honom för att se.

Det bor i ögonen i ryckningarna kring munnen.

Han hade varit i helvetet men på något sätt lyckats att återvända.

Återuppstå.

Jag hade bara varit halvvägs på väg då.

Barnhelveten räknas inte värst här i vår stad.

När han trycker sin tunga kropp mot mig vet jag inte ännu att jag kom att ha svårt för närhet.

Närhet känns som den tunga svettiga kroppen som gör det svårt att andas.

Därför kan jag inte med er.

Närhet känns som att bli lämnad i någons annans händer än dem man vill vila i.

Därför regnar det in i mig.

Men nu på stranden bredvid Psykgubben bleknar rädsla.

 För det går att återuppstå från helvetet.