Låtsas som att det går tusen nålar genom hjärtat.
Brinnande bilar längs vägens kant.
Som alltid stannar vi bil en bit ifrån, betalar kliver ur.
Klackar sjunker ner i gyttja.
Det är sista festen innan jorden går under.
Egentligen inte men allt blir roligare om vi låtsas att det är så.
Köper en bukett violer av en man med bar överkropp.
Passar över bukett till flickan med det rosa håret och fräknarna.
Hon öppnar dörr till danshav.
Är nästan där.
Hemma.
Under vatten.
Som att jag kan glömma, se förbi min kropp.
Inget är på det viset längre.
Förutom den irriterande leran under skor.
Kan inte ens leda er in i historierna efter det att Edith blev vuxen.
För mycket inget och för mycket kaos.
Kanske hon hinner skriva något innan de tänder lysrören i taket på festen.
Och alla blir till aska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar