De som tänder lampor, som gör oss till aska har somnat i ett hörn.
Har vi tur kanske de sover i tusen år till.
Hon är rätt snygg när hon tittar ner.
I dammet ritar hennes pekfinger något så barnsligt fult att hennes snygghet blir ful.
Vänder sig mot mig, frågar om jag fryser.
Skakar på huvudet.
I verkligheten håller jag på att frysa ihjäl.
Jag kan inte förstå hur jag inte kan le mer.
Hur kul är det inte att plocka ihop scenografi till en långfilm.
Vara med och bestämma att några ska hålla fanor med tydliga budskap mot de iskalla blå vindarna som blåser.
Det är kul.
Men det känns som att allt är en kamp mot något i mig som, jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar