När jag inte behöver sitta vid bordet o hacka kristaller, lurpassar jag utanför halvtom gökboetmatsal.
Passerar igenom, måste hinna fram innan klockorna börja slå "sov era missfoster".
Vill inte missa synen när den lilla pojken som är äldre än själva byggnaden strör fuktig jord över nytvättade lakan.
Sömn är det viktigaste vi har ibland.
Sömn, död och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar