Centrum är tomt.
Hur kan en stads innersta kärna kännas så ihålig efter att klockan slagit gå hem och ät er mat.
År efter år.
Promenerar mot utkanten där alla barer ligger.
Borde jag bryta mitt mönster och trippa in.
Sorl, varmt ljus, folk som pundar allt som går att punda.
Blir jag hög av att knarka utanförskap.
Antagligen.
Gula gången stinker piss.
Slussen strömming på hårt bröd.
Stomatol.
Röda rosor vid La Mano.
Skepp till haven sover vid kajkant.
Tivolit på andra sidan är svart.
När en stad är tom känns det nästan som om man äger den.
2 kommentarer:
Känner mig hemma i den betraktelsen. Hemma som utanför i staden. Och det var oväntat skrivet. Ibland går Edith på staden som en vanlig människa.
Ja ibland lämnar jag min djungel.
Skicka en kommentar