Och det var faktiskt så mina tår blev blå.Hur någon vinter kan vara vet jag inte.
Han sitter vid fönster tecknar, pennor i färg ligger utspridda över bord.
På spårvagnen frågar han om vi ska gifta oss sen.
Vagn stannar folket väller in räddar nekande svar.
Tystheten hon svarar, han lovar att hålla mitt kaffe med socker och mjölk varmt i en stickad socka.
Gillar inte det badhuset men går dit ändå.
Sätter mig ner vid bassängkant.
Stoppar ner fötter, hoppar i simmar längd efter längd tills de tar slut.
Andas ut sjunker ner till botten.
Försöker titta men det sticker i ögon.
All den här ensamheten är det meningen att vi ska dela den med någon.
Jobbar på och låtsas som om jag inte finns, ibland skrattar jag.
Han skruvade alltid ordentligt tillbaka lock på pennor på samma sätt som han alltid var snäll.
Tror att de börjar skrika och spotta för att de tror att jag aldrig släpper in dem.
Det kan nog vara så, skulle mer än gärna öppnat för dem.
Men sitter som inlåst på insidan.
Var deras nyfunna sommar som snabbt blev till vinter.
Det är kallt i Alaska.
4 kommentarer:
Anonym tänker högt.
Hon har en nyckel men hon vet inte hur den ska användas för att öppna dörren?
Eller så vill hon inte använda nyckeln?
Eller ännu värre! Det finns ingen nyckel på insidan!
Jag tycker inte om stängda dörrar…. Jag kanske borde lära mig att stänga om mig själv?
Kan någon lyckas med att peta in en nyckel under dörren eller så kanske finns det där en hemlig bakdörr bakom hyllan för sommarminnen?
Den där dörren är nog alltid öppen den kan nog bara te sig låst om man rycker i den för hårt.
Man tar tag i handtaget och drar dörren åt sig, så stänger man om sig.
Ps. Rolig grej den första december kommer vår skiva.
Tror att jag nu förstår.
Roliga grejer är bra kul :)
Du förstod då också!
Skicka en kommentar