Är det första hon gör att släcka alla lampor.
Den gången övervägde hon att sätta på sig väldigt höga skor.
Så att hon inte skulle kunna så snabbt.
För att hon äntligen skulle bli tvungen att sträcka på ryggen.
Promenad över till andra sidan staden känns för lång för höga klackar.
Han säger att han ska bygga en djungel om hon kommer.
Att hon ska få sova i den utan hans sällskap.
Hon tror inte på att han ska klara det, bygga en djungel.
Men saker går inte som de ska.
Hon släcker lampor, knyter skor sydda för de som inte vill synas.
Den natten var mulen.
Börjar gråta, övergångställen blir regnbågar i neon.
Ser inte de hon hälsar på.
Vet inte om hon känner någon nu.
Men då.
Nedförsbacke till Slussen, kullersten genom den gamla staden.
Över bron mot tegelbacken lägger alltid hennes mobil av, den blinkar blått.
Fantiserar om att det är för att jag går så nära staten.
Tegelbacken alltid rätt tom och svart, turister med rullväskor.
Checkar in på Sheraton i hopp om att allt ska gå rätt.
Hon går förbi, Vasagatan där bor alla nattens bilar och folk.
Det känns som hemma.
Fortsätter, tågspår till höger, LO till vänster.
Hail Mary ge mig en blodig.
I hissens spegel.
Provar att le men det går inte att le om man är född med ett överbett.
Däremot spräcker man överläppen vid höga hopp ner i djupa vatten.
Mitt i rummet ligger en madrass.
Runtomkring den har han ställt alla växter han har.
Bäddat grönt, lagt fram hörlurar.
Jag börjar gråta igen.
Det är den finaste riktiga djungeln jag någonsin fått.
Och som jag under en natt kommer att få ha alldeles för mig själv.
Drömmer om påfåglar, Schakaler och nyckelbens harpor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar