Mitt först minne av skam.
Vi fick inte titta på så mycket tv när jag var liten.
Nu tittar jag aldrig på tv, jag fattar inte vitsen.
Serien vi ser på är rätt trist tills en bil crashar in i ett vägstaket.
Han som kör dör direkt, hans frus kropp ligger utsträckt på asfalt.
Hennes hand vit.
Kan inte slita min blick, rök, natt, blinkande ljus.
Förälder knackar på min axel.
Edith är du här, dina ögon lyser ju.
Jag ser inte mina ögon men hör hur blodet pumpar fort genom kroppen.
Jag har aldrig sett något vackrare.
Han tittar på mig strängt, njuter du av andras smärta?
Jag försöker lysa mindre, lägger händer under lår.
Ger honom mitt nollställda ansikte.
Ber om förlåtelse, mest för att jag vill se klart scenen med bilolyckan.
Den scenen var inte på riktigt den scenen var för mig som att se en tavla på ett galleri.
Kom bara att tänka på det efter en lång dag ut vid piren på Coney Island.
Skammen över att se det vackra i det som ska signalera "förskräckelse".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar