Blåmärkes Kyssar Systrar.

När hon stoppar tandpetaren just på det viset i munnen, sväljer jag mig själv. Vi tar båten över bara för att det inte finns något annat att göra.
Du är min fallna ängel och jag är den Svärmaren som aldrig kommer att födas åter ur sitt skal.
Eftersom att ingen av oss vill nå till den andra sidan.
Smyger vi upp på däck.
De sjunger för oss, havens fåglar en stilla sång innan vi når fram till metalltrappor.
Hon vänder sig om fortfarande med en tandpetare i munnen, du får döda han som styr båten om jag får välja först vad jag vill ta med mig ner i havets djup.
Innan vi knackar på dörren sätter vi på oss slarvigt bundna midsommarkransar.
Det gör ont i mitt bröst för att allt detta bara händer i mitt huvud om natten.
Det som händer på dagen lämnar inte längre märken i mitt hjärta.
Här nu med henne, överst på däck sekunderna innan herr Kapten träffas hårt av trasig glasflaska vi nyss under trappa panikdrack.
Här lämnar märkena djupa blåmärken av kyssar.
Kyssar jag aldrig fick av er.
Han ramlar platt framåt, brunbränd svettig panna träffar något,  han gnyr spottar och hulkar.
Sjunker ner mot golv.
Sätter mig på golv, lite rött lämnar kaptenens kropp.
Hans kollega springer mot trappor, farten är på vår sida, han snubblar och hans knän spricker.
Hon tuggar på tandpetaren.
Ole dole doff Daf der Mussolini kinke lane koff.
Poff, hennes tandpetare pekar mot mig.
Dig vill jag ha med mig ner i staden under vattnet.
En kork håller skuta flytande. Drar ut den med det sista leendet.
På soldäck lägger vi oss ner bland de andra solbadarna.
Dricker drinkar, lyssnar på de låtarna vi inte vet om de spelar på den andra sidan.
Båten sjunker långsamt och vi sväljer 7 sömntabletter var.
När solbadarna skriker mitt uti i havet i panik, skriker för att vi förra natten befriade livbåtarna ifrån deras tjänst.
Har vi somnat hand i hand.
Den sortens kärlek kommer jag aldrig hitta mer därför följer jag med henne till staden under vatten.
Hasta la vista eller vad man nu säger.