onsdag 3 mars 2010

Pilgrimsvägen.



Jag plockade bort en del inlägg efter att någon sa bu detta är deprimerande ingen vill läsa och det är därför ingen kommenterar.
Och jo jag kan hålla med, vissa saker kan man gömma bland orden som skrivs istället för att kräkas ut allt.
Men va fan haha.
Det jag ska skriva om nu har jag duttat ut lite här och lite där, så på ett sätt är det här inlägget överflödigt men för mig viktigt att boksluta av.
På baksidan av träningsoverall byxorna fanns en reva.
Veckan innan klättrade jag över högt taggtrådsstängsel. Om man sätter händer perfekt emellan de vassa piggarna går det lätt som den att klättra taggtråd men på vägen ner fastnar byxan.
Ritch.
Tänkte ingenting när mannen gick förbi på gångvägen. Han måste ha vänt sig om för när jag sen kom ihåg låg vi i diket.
Jag minns faktiskt inte så mycket mer än att jag lyckas sparka väck honom.
Han flyger, jag springer mot Örnsberg.
Det blöder från näsa och där örhänget satt. Springer in i ett par som undrar vad som hänt de säger att jag kan få följa med dem hem.
Men jag vågar inte följa dem.
Hittar en telefonkiosk nära tunnelbanan.
Sätter mig i den väntar på inget.
När tiden gått ringer jag en vän sen minns jag bara att jag och mamma är på sjukhuset.
Jag håller min hand över revan på byxan.
Skämdes när sköterskorna undersökte, polisen noterade min klädsel.
Några dagar senare på polisstation lägger de fram boken med foton i.
När jag bläddrar i den känner jag först igen, inte gubben men en hel del andra typer.
Typer som har butik i city eller bara hänger runt.
Sen hittar jag honom. Poliskvinnan förklarar hur förfarandet går till.
Allt i mig krymper ihop för jag vill bara glömma.
Den dagen jag ska peka ut honom sitter jag häktad.
Men det spelar ingen roll för jag vet att jag inte orkar med det så kallade förfarandet.
För det känns som om allt är mitt och revans fel.
Jag är femton.
När jag tänker tillbaks så önskar jag att någon myndighetsperson hade gett mig mer stöd.
Och varför var det här viktigt att skriva om igen.
Alla de saker vi går igenom kan vi inte glömma förneka gömma.
De är en del av oss och nej jag menar inte att vi ska vältra och fastna i dem.
Men när sakerna förvandlats till bearbetade minnen kan vi dela sakerna med andra.
Så att andra vet att de inte är ensamma.
Och att det inte är varken ditt eller revan i byxans fel.
Bokslut.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Ja ja du ska få lite bekräftelse då!
Jag gillar dig Edith och dina dystra och i bland obegripliga texter. Vi är så olika men samtidigt så lika. Vem du är på riktgt kankse är minst lika spännade att fundera över när jag läser om Ediths värld.

Fula Edith sa...

Haha happy konfettiregn över dystra men dock den nu bekräftade Edith!

På riktigt är jag en man på 45 år!


Typ kanske inte.

Hellen sa...

förfärligt - älskar älskar älskar

Anonym sa...

sällan hittar man en blogg så engagerande, allmängiltig, vacker, viktig, konstnärlig och medryckande som din. så deprimerande - nej. tvärtom tycker jag det lyser hopp i allt man läser här, fattar dom inte det kan dom dra till nån mysig inredningsblogg eller nåt, det finns en massa helt utan innehåll som de kan känna sig mysiga och glada i. det är väl upp till var och en att välja att läsa, varför ska man då säga dåliga saker? jag skulle rösta på dej som statsminister om man fick.

Anonym sa...

jag menar att det är hoppfullt att läsa om svåra saker på så sätt att om man kan prata om det så blir det svåra alltid mindre svårt att leva med och det ÄR hoppfullt. sen säger du hela tiden att du minns allt och det är också hoppfullt att det finns chans att bearbeta det förflutna tack vare hjärnans fantastiska lagringsförmåga.

Fula Edith sa...

Jag blir gärna statsministasista! : )