måndag 1 februari 2010

En flög över Cockoo´s Nest o de va inte jag.



Eller kanske var det fler som gjorde det.
Minns inget så bra längre.
För det svek mig, minnet.
Som hon som sitter framför mig, doppar i kaffemugg.
Upprepar samma mening om och om igen, får mig att kasta ut blick genom fönster.
Tänka på annat.
Titta på lillhäxan som kvastar förbi.
Men fan vilken färd de fick.
Börjar bli en smula trött på de ting som upprepar sig.
Tar bort blick ifrån fönster landar på henne.
Om jag slår till henne tystnar hon då.
Eller finns det en djupare mening än att mina öron snart börjar blöda.
Kanske ska vi lyssna på samma visa för att i slutändan fatta att vi aldrig lärde oss något.
En eloge till Katten som i dag frågade.
Men vad har du att ge?
Eloge för att ha ha den hade jag inte tänkt på.

2 kommentarer:

Enkidu sa...

den filmen är så fruktansvärt sorglig, jag vill bara dö när jag ser den. fy faan! Den, "requiem for a dream" och "Grave Of The Fireflies" som jag aldrig någonsin igen ska se på.
/Eriku

Fula Edith sa...

En gång var jag på bio med Sprätten vi såg en disney film med han den puckelryggiga.
I slutet grät jag fast jag inte fattade varför.
Misstänkte starkt att de lagt in hemliga bilder på ond bråd död som bara hjärnan han uppfatta i en mille.

Sorgefilmsfestivaler kanske inte e en hit.