Detta brukar inte kallas Dopplereffekt.

Pictures via TonyHope.

Vid husets högra framsida står en tunna av trä.

Den samlar upp regnvatten.

Soliga dagar var vattnet alldeles ljummet.

Bästa var att fatta tag i lock som stod lutat mot vägg, hoppa ner i tunna och lägga på lock.

Det finns ett kikhål precis så pass stort att jag ser ut mot trädgård.

Svåraste var att vara tyst när de började ropa mitt namn.

Leker att tunnan är min ubåt och att vi snart blir attackerade.

Skriver om tunnan i boken jag får.

Röd slutar läsa efter två meningar.

Det här suger Edith, så tråkigt.

Sparkar sönder vattentunnan i mitt huvud.

Trädgård drunknar bort.

Fläckiga gubben sover så vi rotar runt istället.

När tåget saktar in mot stationen känner jag hålet i magen växa.

Varför har jag inte berättat för någon.

Springer in på stationens handikapptoalett.

Skriver över kakel vem jag är varför jag är här och var jag ska.

Ångrar mig innan jag är klar, papper och tvål suddar bort bokstäver.

Öppnar dörr utanför står en tant.

Hon ser sur ut.

Varför går du på handikapptoaletten, du är ju inte handikappad.

Tänker jo jag är helt klart handikappad.

Varför är det enklare att vara sitt svaga jag än sitt starka jag.