Och där kickade paniken in.

Panik känns som en utomkroppslig färd mot ett starkt vitt ljus.

Den får mig att tro att det är stört omöjligt att gå till Konsum.

Omöjligt för att jag känner mig så fruktansvärt ful.

Nu går jag till Konsum ändå för annars vinner paniken, vinner den är man strax dödförklarad.

Jag bylsar på mig mössor halsdukar munkjackor tills jag förvandlats till en vandrande UFFklädeshög.

Jag vet att fulheten mest sitter på insidan.

I omgångar i mitt liv går jag till olika Dr Snuggles och pratar om det hela.

Ett annat sätt att tackla det är att inte titta i speglar vilket funkar så där.

Äsch nu orkar jag varken ha panik eller skriva om min fulhet.

Godnatt.