Och där kickade paniken in.

Panik känns som en utomkroppslig färd mot ett starkt vitt ljus.

Den får mig att tro att det är stört omöjligt att gå till Konsum.

Omöjligt för att jag känner mig så fruktansvärt ful.

Nu går jag till Konsum ändå för annars vinner paniken, vinner den är man strax dödförklarad.

Jag bylsar på mig mössor halsdukar munkjackor tills jag förvandlats till en vandrande UFFklädeshög.

Jag vet att fulheten mest sitter på insidan.

I omgångar i mitt liv går jag till olika Dr Snuggles och pratar om det hela.

Ett annat sätt att tackla det är att inte titta i speglar vilket funkar så där.

Äsch nu orkar jag varken ha panik eller skriva om min fulhet.

Godnatt.

Kära Dagbok, idag tänkte jag att alla kunde dra åt Helvete.

Så vad pysslar Fröken Fula Edith med när hon inte sitter och skriver om hur Lill Edith vilse sprang runt i Torture of happy krossa fönster joy Garden.

Hon klistrar in fina färgglada bokmärken i ett album.

Ibland skrattar hon.

Nej nu blev jag ful tråk ironisk.

Jag skriver här nästan varje dag ganska många läser men alla e så himla gravallvarligt tysta.

Under hela så länge jag minns mitt liv har jag en återkommande dröm.

Drömmen där jag befinner mig i ett hus.

Åren går byggnationen  växer sig större.

Fler rum teatersalar källartunnlar  kaklade bassänger fler Spratteltjack flyttar in.

Huset är mitt växande slott.

Den kommer ca en gång per år.

Om jag efter död hamnar någonstans så är det i mitt slott.

Det känns väldigt tryggt må jag säga.