Vårt hus.

Lyssnar på Leon´s space song.

Det är svartenatt ute men över himlen åker fluffiga vita moln nattfärd, det ser snyggt ut.

Mina naglar har börjat rosta.

Kollar film med muskelsnubbar som skjuter allt som rör sig.

Bäst att sitta stilla.

Hittar ett kort på Sprätten som minimini, han står på en stol och försöker diska jag står bredvid i konstig klänning och skum frisyr.

Hittar ett kort på en som dog i år ett annat på en vän som försvann.

Alla foton ligger i en resväska som jag gömt högst upp i ett skåp. Tänker att jag borde ge tillbaka korten till de som är på bilder.

För de gör som ingen nytta i ett dammigt skåp.

Varje dag efter skolan går vi till den ödelagda fabriken.

De har spikat igen fönster men slarvat klättrar man på stuprör en liten bit når foten till gavel.

Greppar tag svänger lite med kropp o hej så sitter vi på fönsterbleck.

Golvet knarrar dammar.

Med vita skolkritor ritar vi på golv, träd bokstäver djur och hus.

Lägger ut mat till råttor eller om det är de hemlösa gubbarna som till slut äter allt på den nedersta våningen den med öppen spishäll.

En dag kommer han inte tillbaka till skolan.

Slutar att gå till fabrik.

Sen kommer november.

De sista löven rasar blåser ner när jag går på vägen till vårt hus.

Vill rita en sista sak för om han i smyg utan att säga kanske har gått dit när jag inte visste.

Klättar stuprör når bleck blir stilla sittande vid fönster ritar varmluftsgubbar.

Tittar ner det är inte för högt.

Hur ont kan det göra om jag faller.

Gör det ondare än saknaden efter någon som talade samma språk utan att öppna sin mun.

Faller.

Det gör ondare.

Men när jag tittar upp så ser det nästan lika snyggt ut som nu och de vita molnens nattefärd.