Elvira.

Det var så här för det var en gång och huset släcker alla sina brinnande lampor, de gläntar dörrar.

Försiktigt kikar de in viskar, ja de sover.

Låt oss gå.

Steg ner för trapp ytterdörr stängs.

Skor på grusgång.

Bil startar.

Ingen sover, vi visste redan även fast vi inte skulle veta.

I sängen över mig ligger hon som varje dag låser in sig på toaletten för att skära upp armar med allt vasst hon kan hitta.

En gång min demonterade hon min pennvässare, gick inge vidare.

Hittar hon inget vasst boffar hon lim under sitt täcke.

Säger alltid att hon aldrig tänker bli min vän.

Jag vill gärna bli hennes, kanske för hennes vackra ögon mörkas skull.

Eller för att hon inte vill bli min.

Det går inte att komma ifrån ön på annat sätt än med färja.

Han som sköter färjan skulle aldrig låta oss åka över.

Så vi går utmed vattnet.

Det läcker in kallt vatten i mina skor.

Ser knappt över till den andra sidan.

Hon tar av sig kläder stoppar dem i plastpåse.

Kom Edith så drar vi, nu.

Sätter mig ner på en sten skakar på huvudet.

Elvira jag är ledsen jag stannar.

Hon skrattar, du kan inte simma.

Jag har ingen som väntar på mig på andra sidan.

Ok men jag simmar, då har du en som väntar på dig när du lärt dig att simma.

Hon vadar ut i vattnet vänder sig om ler vinkar.

Sitter kvar på stenen tills jag hör henne yla nu är jag iland indianrop.

Skogens alla ugglor fyller i.

På väg hem till hus ser jag en räv och två rådjur i dimma.

Elvira klarar sig i tre veckor innan hon åker fast och körs tillbaka till huset.

Veckan efter skär jag sönder mina armar.

Bortom det sitter inte heller någon och väntar.

Saknar inte den tiden men saknar Elviras skratt.