Den försvinnande färden.

Pictures from the forest.
När man helt plötsligt inser att det som syns inte är det man en gång var/är utan en märklig variant av minsta motståndets väg.
En slags ledlös underkastelse och förträngning som till slut blir en obehaglig sanning.
Den sanningen sitter bara i skalet.
Men det är läskigt att höra sig själv inte säga det man borde säga.
Jag tror inte på människan.
När jag borde ha misstrott trodde jag.
Nu spelar det inte längre någon roll.
För jag blev så pass vuxen för att inse att hoppet/tron är bland det sista som lämnar en och när de lämnat en känns det som att något dött i en.
Samtidigt infinner sig en ro.
En ro att packa ihop det allra nödvändigaste.
Som ryms i en ryggsäck.
För att sedan försvinna.