Den natten kunde vi inte sova.
Alla sömnpiller var slut.
Blodet för fullt av koffein.
När ögonen är tunga men när kroppen inte vill.
Vi lägger det vi behöver i en påse.
Hon tar honom i handen.
De springer ner för trappor.
Port slår igen.
Hjärtat slår.
Isvatten, svett.
Allt och inget händer.
Halkar ner från hög barstol.
Näsblod.
Dina salta läppar, tänder av trasigt glas.
Han säger att han tror på människan.
Kommentaren är en spottloska som träffar hennes blinda öga.
När du slutat se i syne.
Klättra med mig upp på berget.
Vinka ner till alla de som tog livet av sig.
Skrik ner till dem, de levande där nere att det snart är dags att skärpa sig.
Gallskrik sönder deras självupptagenhet.
Krossa min bubbla.
Den natten lös nästan inga tomma hem på gatan ner mot kajen.
Hon tar honom om midjan.
Slänger honom hit och dit prästens lilla kråka.
I vatten ligger skeppen, skeppen som kunde ha tagit oss hem igen.
Istället brände vi upp vart enda ett.
Elden släcktes av männen i de röda bilarna.
Innan vi tänder tändaren.
Ligger vi på mage vid kajkant.
Tittar ner i klorinblekta småvågor.
Under dem simmar vita hästar i tusental.
Vi fantiserar om att de kommit för att hämta oss.
Jag fantiserar fortfarande om det.
Att de en dag hoppar upp från haven och med hovar slår ner vår orimlighet.
Hon skriver ett brev till alla hon känner i framtiden:
Hej hoppas att ni mår, kan ni snälla önska att mina hästar kommer snart.
Att de sparkar mig hårt.
Näsblod och olycklighet kanske då rinner ur mig.
Så att mitt sista år blir ett år då jag ser henne le en gång till minst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar