Om saker inte går riktigt som de ska.

Picture 1 and 2 from Yoko Ono's Blood Piece. The picture in the middle from some random swedish newspaper.
Är det första hon gör att släcka alla lampor.
Den gången övervägde hon att sätta på sig väldigt höga skor.
Så att hon inte skulle kunna så snabbt.
För att hon äntligen skulle bli tvungen att sträcka på ryggen.
Promenad över till andra sidan staden känns för lång för höga klackar.
Han säger att han ska bygga en djungel om hon kommer.
Att hon ska få sova i den utan hans sällskap.
Hon tror inte på att han ska klara det, bygga en djungel.
Men saker går inte som de ska.
Hon släcker lampor, knyter skor sydda för de som inte vill synas.
Den natten var mulen.
Börjar gråta, övergångställen blir regnbågar i neon.
Ser inte de hon hälsar på.
Vet inte om hon känner någon nu.
Men då.
Nedförsbacke till Slussen, kullersten genom den gamla staden.
Över bron mot tegelbacken lägger alltid hennes mobil av, den blinkar blått.
Fantiserar om att det är för att jag går så nära staten.
Tegelbacken alltid rätt tom och svart, turister med rullväskor.
Checkar in på Sheraton i hopp om att allt ska gå rätt.
Hon går förbi, Vasagatan där bor alla nattens bilar och folk.
Det känns som hemma.
Fortsätter, tågspår till höger, LO till vänster.
Hail Mary ge mig en blodig.
I hissens spegel.
Provar att le men det går inte att le om man är född med ett överbett.
Däremot spräcker man överläppen vid höga hopp ner i djupa vatten.
Mitt i rummet ligger en madrass.
Runtomkring den har han ställt alla växter han har.
Bäddat grönt, lagt fram hörlurar.
Jag börjar gråta igen.
Det är den finaste riktiga djungeln jag någonsin fått.
Och som jag under en natt kommer att få ha alldeles för mig själv.
Drömmer om påfåglar,  Schakaler och nyckelbens harpor.

Left - overs in the dark

Pictures via the movie Bombay Beach.

X

Klubbor väger  ca 1,98 kg.
Hon putsar stigbyglar.
Innan jorden gick under var det ett spel för bara de rika.
Underlag, de på vattnat gräs vi på tungt grus.
Hon ser till att hennes stövlar glänser.
Markerar dem med ett X.
För att hon ska känna igen dem.
Det är overkligt att du inte orkade mer.
Förlåter aldrig livet för att det inte tog hand om dig.
Dig och alla andra som behöver,  behövde och kommer att behöva att livet inte glömmer dem när allt är kallt.
Djävla helvete!

Macronympha - Fast Circuit (Part 2!)

Symphorophilia.

De skjuter upp i trappuppgången där jag bor.
Mitt först minne av skam.
Vi fick inte titta på så mycket tv när jag var liten.
Nu tittar jag aldrig på tv, jag fattar inte vitsen.
Serien vi ser på är rätt trist tills en bil crashar in i ett vägstaket.
Han som kör dör direkt, hans frus kropp ligger utsträckt på asfalt.
Hennes hand vit.
Kan inte slita min blick, rök, natt, blinkande ljus.
Förälder knackar på min axel.
Edith är du här, dina ögon lyser ju.
Jag ser inte mina ögon men hör hur blodet pumpar fort genom kroppen.
Jag har aldrig sett något vackrare.
Han tittar på mig strängt, njuter du av andras smärta?
Jag försöker lysa mindre,  lägger händer under lår.
Ger honom mitt nollställda ansikte.
Ber om förlåtelse, mest för att jag vill se klart scenen med bilolyckan.
Den scenen var inte på riktigt den scenen var för mig som att se en tavla på ett galleri.
Kom bara att tänka på det efter en lång dag ut vid piren på Coney Island.
Skammen över att se det vackra i det som ska signalera "förskräckelse".

De salta tågen.

Picture 2 via Tinnitustinnitus.
Hooper Street, ovan oss rusar de salta tågen söderut.
Det är alltså så här det ser ut i staden under vatten.
Hon drar djupa bloss.
Fingertoppar doppade i aska.
Neongult nagellack.
Det ligger en kork i min högra ficka.

Blåmärkes Kyssar Systrar.

När hon stoppar tandpetaren just på det viset i munnen, sväljer jag mig själv. Vi tar båten över bara för att det inte finns något annat att göra.
Du är min fallna ängel och jag är den Svärmaren som aldrig kommer att födas åter ur sitt skal.
Eftersom att ingen av oss vill nå till den andra sidan.
Smyger vi upp på däck.
De sjunger för oss, havens fåglar en stilla sång innan vi når fram till metalltrappor.
Hon vänder sig om fortfarande med en tandpetare i munnen, du får döda han som styr båten om jag får välja först vad jag vill ta med mig ner i havets djup.
Innan vi knackar på dörren sätter vi på oss slarvigt bundna midsommarkransar.
Det gör ont i mitt bröst för att allt detta bara händer i mitt huvud om natten.
Det som händer på dagen lämnar inte längre märken i mitt hjärta.
Här nu med henne, överst på däck sekunderna innan herr Kapten träffas hårt av trasig glasflaska vi nyss under trappa panikdrack.
Här lämnar märkena djupa blåmärken av kyssar.
Kyssar jag aldrig fick av er.
Han ramlar platt framåt, brunbränd svettig panna träffar något,  han gnyr spottar och hulkar.
Sjunker ner mot golv.
Sätter mig på golv, lite rött lämnar kaptenens kropp.
Hans kollega springer mot trappor, farten är på vår sida, han snubblar och hans knän spricker.
Hon tuggar på tandpetaren.
Ole dole doff Daf der Mussolini kinke lane koff.
Poff, hennes tandpetare pekar mot mig.
Dig vill jag ha med mig ner i staden under vattnet.
En kork håller skuta flytande. Drar ut den med det sista leendet.
På soldäck lägger vi oss ner bland de andra solbadarna.
Dricker drinkar, lyssnar på de låtarna vi inte vet om de spelar på den andra sidan.
Båten sjunker långsamt och vi sväljer 7 sömntabletter var.
När solbadarna skriker mitt uti i havet i panik, skriker för att vi förra natten befriade livbåtarna ifrån deras tjänst.
Har vi somnat hand i hand.
Den sortens kärlek kommer jag aldrig hitta mer därför följer jag med henne till staden under vatten.
Hasta la vista eller vad man nu säger.

Det snöade missiler.

Pictures in the middle via FamilyB.

Ssleeping desiresS -- Tunnel

Under Meth Över Given Het.

I  utbrända trailers ligger det som de glömde i elden. Det som elden inte tog. Munskydd, plastdunkar en kalender där inget står nedskrivet.
Funderar två gånger om jag ska plocka med den trasiga tröjan med björntrycket.
Men tänker att jag ska lämna allt som jag hittade det.
I en trailer bor någon, en kingsize säng, en synth, kläder ordentligt upphängda på galgar.
De utbrändas trailerpark är en utpost. Det går inte att brinna mer eller gå längre än så här.
Går på vit sand.
Vill bara fortsätta att gå.
Aldrig vända om.
Det blåser kristaller.
Sanddyna bakom dig vill jag lägga mig ner för att somna.
Och aldrig behöva vakna igen.

Where the dead roads cross down under the black crows.

Trailerparks, fjädrar, blomstrande kyrkogårdar där han inte längre betyder något.
Liftaren  med basebollträ plockar vi inte upp.
Allt andas blod förutom drömmarna om natten som är blodfattiga.
Döden, hon kör oss med fast hand.
På macken tar mannen i smutsigaste kläder hem plingande slotmaskin vinst, rusar och köper en korv.
I passagen mellan två trailerparks, fladdrande tyg hjorthorn ler jag på riktigt.

Pagan Hell.

När man är på semester ska man ta kort, så jag gör det. Solglasen ett bevis för att hon sitter i en öken vid och på de Dödas Stad.
Hundra skallerormar vaktar så att hon inte kommer åt att fota de allra vackraste kaktusarna.
Route 66 skyltarna är snyggare i verkligheten.
Han berättar att han har svart bälte i någon kampsport, han andas inte mellan orden och jag förstår att han när som helst plikttroget skulle dra ut i krig för sitt land utan att dra in tllräckligt med luft i lungor.
Vi orkar inte prata med honom.
Hon föddes hjulbent, fötterna pekar alltid inåt så hennes mamma låter henne börja på balett även fast de inte har råd.
Här återlämnar jag alla benbitar jag stal, begraver dem djupt ner i torr sprucken jord.
Om en björn sedan hittar dem kan det hända att han letar upp mig för att ge mig en kruka fylld med honung.
Jag somnar till ljudet av syrsor, skällande hundar och sirener.
Ögonen fästa vid bilen glasruta.
Stjärnbilderna ligger huller om buller här.
Kanske är det därför jag kan sova om nätterna.

Vi drog ut våra tänder.

Och av dem gjorde vi var sitt armband.
Det är fullmåne när bilen tar oss igenom öken.
Från mitt fönster ser jag bergen. Luften är tunn.
Han frågar om jag kommer från Sverige för att det står det på min väska, jag nickar.
Han är revisor och jag har ingen större lust att prata med honom.
Han verkar inte vilja prata heller men tipsar om något svenskt matställe i New York.
Tanten bredvid mig på sista flyget blir orolig.
Någon kommer och hämtar dig va? Så att du inte blir bortrövad.
Jag nickar. I mitt huvud blir jag bortrövad.
Blir den sista som kliver av bilen.
Kuddarna är mjuka och jag sväljer någon slags ångest inför att sova på hotell.
Brukade älska hotell. Tills hotell förvandlades till minnen.
Hon som serverar mat ler, du ser tunn ut kommer du verkligen orka äta upp allt.
Nickar, ler tillbaka, äter upp allt.
En gul fjäril stor som en drake flyger förbi.