Ligger i hans blommiga soffa äter nypoppade popcorn.
Ofta undrar jag vad jag gör där.
Det går fort för honom när vi har sex.
Alla vill ha en bild av någon.
Ibland tror de att jag är den bilden.
Men vem fan orkar vara en bild.
Jag tror mest att jag vill ha trygghet.
Tryggare kan ingen vara än i skogen.
Säger han.
Han vet inte att vi ska råna honom han tror att vi är den snälla sortens flickscouter.
Sätter ett popcorn i halsen.
Det är vår och jag vill mest skära sönder mina armar fast jag är gammal nog att veta bättre.
Det är som att en del bitar i en aldrig åldras de förblir samma.
Ytan är det enda som ruttnar bort.
Och hoppet eller är det bara så att klokheten dödar hoppet.
Kom se så hoppa upp på min rygg flicka, så bär jag dig den sista biten.
Du vet vem som väntar högst uppe på bergets topp.
Hoppas att det är den leende Guldskärvelärarinnan.
I natt drömde jag att jag stod mitt i en vägkorsning.
Såg hur alla jag kände blev överkörda av lastbilar.
Det obehagligaste var att jag inte kände något.
Men det kanske var för att jag redan var död.
Han vänder sig plötsligt om, jag vet att ni tänker råna mig.
Vi rodnar, piper förlåt.
Röd plockar upp en trädgren slår gubbe i magen.
Sedan springer vi.
Liftar hem med en av lastbilarna.
Bakom ratten sitter hon, Guld lärarinnan.
Om jag klarar av den här våren lovar jag att sluta råna banker.
Och aldrig älska med någon som inte låter mig hinna komma.
4 kommentarer:
När alla är överkörda och döda tänkte jag flytta in och bo i Biologiska Museet längst upp med utsikt mot fåglarna och havet. Där tänkte jag sitta och gråta till vacker musik och sakta rutna utifrån och in. För det finns inget att jaga när alla är borta.
Våren är snart slut Edith.
Det museet är en konstig sorts skatt gömd i något som liknar en norsk träkyrka.
Ja Tack o Lov, snart är den här förbannade våren slut.
Har aldrig förstått varför man vår efter vår nästan dör.
Inte heller förstått varför en del e så himla glada där de går omkring i damm och postnuclearvårvindar.
Iof kanske de är de som blir deppiga när hösten kommer.
Pepparkaksmannen tycker jag var ett perfekt alias.
Och jag är glad att du skrev något här.
När man mest behöver människor tycks de alltid så himla försvunna eller långt borta.
Nu ska jag dricka kaffe, skriva på en grej och sedan gå o repa lite så jag träffar mina trummor ikväll.
bra typsnitt.
Ha ha!!!!
Skicka en kommentar