torsdag 9 december 2010

Skyttegravskrigen.



Pictures via House of 1000 Corpses, Blogging Molly and SadFawn.
Att skriva om vad jag pysslar med nu om dagarna känns lite som när Sprätten var liten.
Vecka efter vecka satt han o kikade på Mumin.
Sista avsnittet kommer, från köket hör jag hur Sprätt helt plötsligt stortjuter.
Springer dit han pekar med darrande finger mot tv.
Innanför skärm har just mumintrollet tagit av sig sitt muminhuvud.
Under det flinar en tandlös finsk gubbe.
Nu för tiden tycker Sprätten att jag ska bränna upp boken jag skrev för den innehåller privat information samt att den suger rätt hårt för punkter osv sitter fel.
Han gillar de berättelser jag berättar innan han somnar mer, för de är åtminstone spännande och ger bra nattdrömmar.
Förutom det tycker han att bandet jag spelar i är för mycket Stockholm oj vad rätt det ska vara.
Och då vore det roligare om jag tog steget fullt ut och började spela i ett Epica band istället.
Han har rätt om allt.
Häromdagen jobbade jag scenografi till en reklamfilm där det bland annat skulle komma ut biffiga kroppsbyggare ur bajamajor. Det tyckte alla i crew var mycket kul, det säger allt.
Jag mådde mest dåligt.
En av biffarna andades som en fisk och varje gång han gick förbi ville jag mest börja gråta.
Men han såg glad ut så allt är väl fine i denna nya världen.
I går halkade jag två gånger slog mig hårt skrek djävla kuk och tittade mig sedan runt om för att försäkra mig om att de andra på gatan ej sett mig vurpa i ful jacka och med mobiltelefon i högsta hugg.
Medan vi gick igenom kvitton drack jag ett halvt glas vin blev aspackad och gick sen till Pizza Hut.
Det var ganska tomt där men pizzan var god.
Fick för mig att jag skulle flyga ner till Berlin i morgon för att lyssna när Lillebror spelar men borde då typ boka en biljett nu.
Lyssnar musik och äter chips istället.
Vidare gick till husläkaren som skrev ut insomningstabletter för ett halvår framöver.
Han verkar förvirrad.
Han vill mest prata om mina jobb.
Kom att tänka på att jag gifte mig, så här i efterhand är det rätt trevligt att tänka tillbaka sen att det blev kaos istället för happy äktenskap tror jag kommer att silas bort genom åren.
Och till slut vara ett bra minne.
Borde lära mig att fika och umgås utan krossade rutor, brutna käkben, sårade hjärtan, stresskolapps i hjärna och undergångs trumpeter.
Men fan utan alla dessa ingredienser känns det dött på något sätt.
Och jag vill nog inte även fast jag ibland inbillar mig bli så där lugn och nöjd som folk låtsas eller faktiskt verkligen är.
Fast ibland blir det ensamt att leka skyttegravskrig.

4 kommentarer:

Jim @ Surface Images sa...

Jag gillar att läsa om Ediths öden och äventyr i den verkliga och overkliga världen.. som ständigt byter plats

Paul sa...

Jag tror att man är död när man blir nöjd. Men vist kan jag vara lite avundsjuk på livet som zombie. Min mörka sida full av avund vill jag hälst vara utan den är så ful ful ful.
Men du Edith vi måste akta akta oss från att bli för mycket pretty pretto rebell och gå utan för vår egen kakform för att utvecklas vidare. Livet är för kort för att ses från bara en sida.
Åker till Berlin nu hoppas jag att du gör!

Fula Edith sa...

Kolla på bilderna ovan så dör lite av den onödiga avundsjukan.
Jag kommer aldrig orka akta mig för att inte vara ditt eller datt.
Och jag tror att vad vi än, hur vi än försöker göra eller se så ser vi allt endast från en enda sida, vår egna lilla sida.
Vi gör besök likt en turist. Men självklart skall vi ju alltid försöka att utvecklas lyssna arbeta mot en förändring till något som betyder lugn lycka ro för oss själva och för alla andra som andas.
Vilket nej går inte fullt ut.
Bla bla Paul jag vet du mena typ de jag skrev nyss.
Så ja Edith hon åkte till Berlin och det var tur det.
Mvh Enögde Edith

Jim @ Surface Images sa...

Det var hemska hemska bilder. Känner inte ens att jag har rätt att kommentera dem under den posten. Vi lever i en idyll här ännu, oftast och de flesta i alla fall. (Typ den på min bildserie jag just postade även om det är en lite instängd idyll.)