torsdag 30 december 2010

Detta brukar inte kallas Dopplereffekt.





Pictures via TonyHope.
Vid husets högra framsida står en tunna av trä.
Den samlar upp regnvatten.
Soliga dagar var vattnet alldeles ljummet.
Bästa var att fatta tag i lock som stod lutat mot vägg, hoppa ner i tunna och lägga på lock.
Det finns ett kikhål precis så pass stort att jag ser ut mot trädgård.
Svåraste var att vara tyst när de började ropa mitt namn.
Leker att tunnan är min ubåt och att vi snart blir attackerade.
Skriver om tunnan i boken jag får.
Röd slutar läsa efter två meningar.
Det här suger Edith, så tråkigt.
Sparkar sönder vattentunnan i mitt huvud.
Trädgård drunknar bort.
Fläckiga gubben sover så vi rotar runt istället.
När tåget saktar in mot stationen känner jag hålet i magen växa.
Varför har jag inte berättat för någon.
Springer in på stationens handikapptoalett.
Skriver över kakel vem jag är varför jag är här och var jag ska.
Ångrar mig innan jag är klar, papper och tvål suddar bort bokstäver.
Öppnar dörr utanför står en tant.
Hon ser sur ut.
Varför går du på handikapptoaletten, du är ju inte handikappad.
Tänker jo jag är helt klart handikappad.
Varför är det enklare att vara sitt svaga jag än sitt starka jag.

onsdag 29 december 2010

han sover räv för han ler.






Picture number kiss me now 2 via The adventures of Bradley.
En ljummen sommardag var mamman sjuk så vi fick busspengar och en påse för leverans.
Prata inte med någon främmande på vägen inte heller på bussen, ok.
Ok.
Vägar bussar de kryllar av främlingar som vill inget annat än att prata med barn med klirrande påsar och korta jeansshort.
Vi blåser äckligt rosa bubblor så fort någon försöker, delar hörlurar.
Att gå på missions är nästan lika roligt som att leka katastrof.
I alla fall när vi visste att slutstationen var fläckliga gubben.
På bottenkällarvåning med fönster i markplan där bor han i sin för oss soptipp men för honom sin borg av guld.
Hjärtat i hans borg är sängen han aldrig lämnar under besöken.
Antingen har han många som levererar saker till honom för inget står kvar på samma ställe förutom säng och det växande glasflaskeberget.
Det luktar spya död och ett liv som till slut vissnade bort.
Dörren står olåst.
Han sover vi böjer oss ner på tre smäller vi varsin bubbla vid skrumpa öron.
Poff.
Han rör inte en fena.
Men han sover räv för han ler.
Ställer hans påse vid sängen.
Tack, har du läst ut boken.
Skäms lite, nej det har jag inte hunnit men en dag har jag läst varje ord.
Bra för då kommer du förstå den en vacker dag.
Röd vill öppna fönster men det ligger tusen saker för.
Bältros alkisen plockar fram en sån spray som jag tror man har på toaletter.
Pass på nu kommer hon den väldoftande dimman.
Hon luktar astma anfall och 100 år.
Nästa gång du kommer skriv en berättelse om vad som helst så skriver jag en till dig.
Röd blir sur, jag vill också göra något till nästa gång.
Han prasslar i sin påse hivar fram en ljummen.
Du får läsa dem för oss nästa gång.
Han räcker över en skrivbok och en sådan penna man kan med ett tryck välja färg på bläck.
På bussen hem ritar jag en regnbåge på Röds ben.
Den kommer se assnygg ut i strobben senare på golvet.
Tror vi.

Vita knästrumpor.

Picture via Coldstreamguards.
En helt vanlig bild från The Coldstream guards windsor branch hemsida.
Jag tycker den är rätt kul.
Hejdå.
Eller nej jag tycker den är sjukt kul ju.

Att tillverka en bomb.









Pictures via Swallowed up by skyscraper jaws.
Krama en snöboll hårt och sula den med kraft mot ett stilla helst dött föremål.
Viska boom när den träffar.
Mannen med de giftiga fläckarna var först inte min vän utan någon min väns mamma besökte.
I början fick vi vänta i hennes bil på parkering.
Ha ha det låter suspektare än det i verkligheten var.
Han lärde oss i vilket falla att tillverka små bomber med ingredienser från snabbköpet.
Vi fick aldrig testa dem.
Istället fick jag en bok.
Tjuvens dagbok.

Hagtorn röda boxar i halvtomma kylskåp och järnrör.











Pictures via Spooky theatre and Betty turns Blue.
Det är inte vilken växt som helst, hon heter Hagtorn.
Och växer vid det vita husets baksida dit solen sällan når.
I skuggan lägger vi ut filt.
Lägger oss på rygg.
Huset är det enda på Solvägen som har två stycken torn.
Regn rusk och år har förvandlat koppartornen gröna.
Äter av bär tror de var röda.
En för mamma två för lillebror som i huset sover.
Pressar ner bär i min fluffiga Snobben.
Han blir mest smutsig.
Mannen som ligger i sängen får knappt fram ett ljud mellan klunkar.
Han har gömt något jag behöver.
I allt bråte står ett järnrör.
Lyfter upp det biter ihop.
Försöker hitta en hotfull blick i mig själv.
Den kommer motvilligt men spricker ut när järn höjs i luft över honom.
Ge mig den nu.
Han sätter i halsen börjar klucka, spriten sprutar ut över sängöverkast.
Min hotfulla min övergår i skratt.
Hans sprit i halsen kluck övergår i skratt.
Ska du döda mig nu flicka lilla.
Jag skrattar så att jag kiknar sjunker ner bredvid säng.
Tittar in i hans simmiga urblekta ögon ler.
Det går inte för du är redan död va, min vän.
Barnen på stan sa du var, det är därför jag är här för att hämta tillbaka det som är mitt.
De röda bären smakar inte riktigt bra, inte giftigt med de är beska.
Skuggbär.
Försöker fånga en solstråle med liten spegel.
Om jag riktar den på torrt Hagtornsblad kanske vi lyckas tända en eld men till det behöver jag Tändstickspojken som jag inte ännu träffat.
Plötsligt mitt i ett skratt får han tag i järnrör, slänger det över rum.
Rör landar på tomglasberg splitterklirr.
Hans andra hand fångar min vänsterhand.
Hårt, han håller likstelehårt.
Knyt din hand blunda, andas inte i onödan.
Vill tillbaka till skuggsidan och de röda bären inte sitta i whitefulletrashdödsbo o än mindre göra det med slutna ögon.
Andas ut sluter ögon.
Gör du mig något dumt skickar jag alla de onda på dig, förstår du.
Han skrattar, visst varsegod kanske har de användning för ett tyst lik, tjuvkika inte för då får du aldrig det du kom för.
Blundar försöker kika men så fort jag öppnar ögon mini tjuter gubbe.
Stäng dina jack tjacket.
Högt för att vara död eller rättare sagt snart död.
Det lilla jag ser av hans kropp är fyllt med mörka giftiga fläckar.
Sträck fram din hand nu.
Tänker på filten på skuggsidan för den gör mig lugn.
Edith allt du vill ha ligger i påsen, så nu kanske du kan göra mig, mannen en sista tjänst.
Får jag titta i påsen innan.
Du behöver inte titta i påsen, jag däremot vill ha min röda box som ligger i kylskåpet.
Kommer boxen döda dig.
Nej.
I boxen ligger min livsroulette och efter vad Stadssvalparna lär sagt dig så ja jag kommer att vinna i natt.
I kylskåpet står flaskor en ost och något som stinker i tidningspapper,
Tar fram box.
Går tillbaka till FarbrorBältros.
Du får vänta innan du vinner för jag har inte skrivit klart slutet på min saga.
För du är den enda jag vill ska läsa om Hagtornen.
Han ser trött ut, en deal är en deal.
Räcker över box utan att titta i den.
Pussar en försiktig hejdå puss på kladdig panna.
Lås inte dörren efter dig lilla Josefin och kom ihåg att aldrig skriva under med ditt riktiga namn.
Åker hissen ner ångrar att jag inte sa farväl till han som gav mig en penna och ett block som inte var en blackbook.
Och för att jag inte skrev om dig förrän nu.
Men det passar nu när jag känner samma lycka i hörlurar när jag trycker på ljuden.
Den lyckan påminner mig om innan du ruttnade bort så mycket att en röd box utan Hagtorn kom till användning.
En dag skall jag skriva om allt om dig.
Djävla skitgubbe som bara klunkade bort sig själv till de sälla jaktmarkerna.
Lova mig att du väntar i Acapulco.
Så du får läsa sista sidan.

tisdag 28 december 2010

Flaskvatten eldmaneter och snöskor.




Han beställer in pasta med havets frukter.
De ser slemmigt ut.
Sitter mest och tänker på om det verkligen smet in tre kor i vårt hus när jag var liten eller om det bara var en dröm.
Bestämmer mig för att det var en dröm, petar i tallrik.
Låtsas att havets djur smakar gott.
Titta du öppnar den så här och sen gapa, låt henne glida ner.
Stoppar ner resterna i en påse.
Läger dem i stadens utkant där Sandkatterna bor.
Trycker på play innan de börjar äta.
De är många och hungriga.
Inbillar mig att de äter i takt.
Jag är bara trött.
Ur fickan plockar jag fram min somna in medicin.
Sväljer med ljummet flaskvatten.
Bryter sönder plastkort.
Ingen taxichaufför kör den med brutna plastkort.
Snälla Sandkatter kan ni vaka över mig i natt.
Klockan slår snart gott nytt år.
De har redan börjat, eldmaneter exploderar över mörk himmel.
Slänger mobil och plastbitar i brinnande tunna.
Blundar.
Minns hur mina skor rör sig över hans havsfruktsrester.
Klackar sjunker djupare ner i snö.
Mina vapen, flykt, snöskor och Arturiasömn.

måndag 27 december 2010

PROPHET VS, MINIMOOG V, PRPOHET V, ARP2600 V, CS-80 V, PROPHET VS, MODULAR V



Tomten var godast och gav Fula Edith en Arturia.
Kanske var det mot min blogg en ond handling.
Har suttit sedan klockan 21 och lyssnat igenom nästan alla ljuden.
Och jag faller i bitar ner i golvet, min Arturia är min nästa fru, vi gifter oss så fort vi fått tag i cubaseprästen.
Hur kunde jag sitta i alla år utan en helt egen lite minitattarstudio.
Jag är så förälskad att det kan kanske dröja med att skriva ord.
Ljuden får mig bara att vilja höra dem gång på gång och just nu är de tusen gånger mer intressant än än något ord jag skrivit.

torsdag 23 december 2010

Den som får andas genom dig




Pictures via Kaleidoscope Eyes.
Under födelsedagsmassakern upp till de vita sömnhöjda bergen får hon ett sms, det finaste hon kanske fått någon gång och det är just därför hon blir lite ledsen.

När släden stannar för rött hoppar vi av för hon






Pictures via Cum-an9el and Gurosenshi.
lekflickan står på balkong ovan oss, slänger ner lappar om morgondagens fest.
Fånga en innan vinden fångar alla skriker Röd.
Hennes randiga underarmar viftar upp i luft.
Höghusen aldrig har de haft mer färger.
Än då.
Vi är hela alfabetet tillsammans.
Han gillar hennes armar men vi gillar inte honom.
De sitter uppradade i soffa på håll ser de ut som dockor.
Hon till höger blinkar perfekt innan hon tömmer flaska.
Senare står de i en klunga dansar synkroniserade steg.
Han klappar händer.
Det är fest i dockornas höghus och alla är där.
Röd slår av flaskhals mot diskho.
Lägger oss under köksbord.
Hit hittar han aldrig.
Försöker rista in våra alias i trä.
Det ser bara fult ut.
På mitt vänstra ben skär vi istället upp namnet på honom som då nästan ägde mitt hjärta.
Det ser ännu fulare ut.
När sista bokstaven sitter, vill jag honom aldrig mer se.
Klistrar inbjudan i en dagbok jag håller hemlig.
Den ligger tillsammans med allt tjuvat under min säng.
Innan jag går och lägger mig placerar jag ut allt sida vid sida.
Tänker att jag måste finnas på riktigt för annars skulle det vara tomt på sovrumsgolv framför mig.
God Jul.