Kolburna motorsågar.

Ett kallt Berlin och dödsmetallsnubbarna som vill ha hjälp med bilen verkar skumma.

De pekar bakom hörn på en van med uppslagna bakdörrar.

Är de dödsmetall eller är de redneckkillers rustade med motorsågar.

Vi vill inte veta så skakar på huvuden.

Läckande motorfordon är inget vi heller kan så värst väl.

I källaren hämtar vi kol.

Stoppar i kakelkamin, trägolv läcker kyla.

Möbler fuktiga, täckta med ett tunt lager koldamm.

Hemma hos konstnärinnan som är kär i min snubbe är det varmt, ljus brinner.

Bakom tekopp ser jag henne svansa runt honom likt en trollkatt.

Hon har bakat bullar.

De är rätt goda.

I huset mitt över som ser ut att vara ett megastort kontor har de virat färgade filter om lysrör.

Ser fint ut.

Jag undrar vid vilket bord jag kommer sitta om tio år från då.

Vi sticksågar natt och dag.

Ängladustsågspån får vi då.

Det har inte löst sig än men det löser sig snart.

I den näst sista andningen drog vi ut till havet.

Brände mig på en brännmanet i vågor.

En annan han frågar, men går du inte ut på något kul ibland.

Nej.

Kommer jag ångra att jag inte gjorde så sen vid sista andningen.

Nej tror inte det, utekul är oftast en tur bland spöken.

Hon frågar lever du ditt liv som du vill leva det.

Nej inte fullt ut och ja det kommer jag att ångra.

Då jobbar vi på det SpökEdith.

Ja.

Min lillebror.

Bilderna har en Tjusigaste Sara Litzen tagit. På den övre bilden står lillebror och sjunger på fancy partey i Köln, tror det var igår.
På den undre ser vi hur de i Köln ej har snöblandat mos på gator och hur de inte har trist skyltning på en av deras begravnings byråer.
När bror och jag var små brukade vi få åkermöss när traktorerna slog bort allt hö.
Åkermössen räddades undan de hungriga fåglarna i skyn av brors pappa.
Mamma la ner dem i en stor glasburk.
Vi stoppade ner pinnar pynt och mat.

Tittut liten yxeclown trilla ur "the gadget" ut.

Poff sa det då.

Kom o tänka på någon brud som sades åka igenom resterna av Tjernobyl.

Hon cruisade runt på stor motorbike. Tog flyktiga kort på ödelagda hem o på sig själv i hot outfit o snygga solglas.

Sades för att även om det fanns en uppsjö pics på donna o spruckna tjernofönster, så var det visst bara en fejk.

The gadget var inte en fejk inte heller Little boy.

Hon som inte kunde tala med hästar.

Byggde en fejkbomb till omslag häromdagen.

Hur tänker de som tänker att de kan tala med djur.

Och vad tänker djuren som de sitter och talar med.

Men vad vet jag, en vecka kändes det som om jag lyckats dö tre gånger.

Filmer- Alucarda 1975, klart inte hipp hipp hurra sevärd.

Förutom nunnornas dräkter, de såg ut att vara gjorda av jättewaldorfbacon.

Den istid nu kommer och vi spanar på Buckethead.

Idag är det för kallt för att kunna skriva något.

Hittelön.

Plötsligt blir han rädd för grävlingar, det är nästan samma stjärnklara natt som några år tidigare, då var det höst nästan vinter.

Vi andas rimfrost och konstaterar att konstfolk är ett svårt folk.

Jag fryser men vill aldrig lämna hans sida.

Åren går och på något underligt vis morfas mitt skelett och plopp så är jag en av dem.

Lovar honom att det ej finns några grävlingsgryt i park vid lysande jätteglob.

Han kedjeröker och är tjusig på ett mycket sätt.

Vi ser havets slut från klippan.

På handduk står bandspelare.

När klipporna sen kom aktade vi oss aldrig.

Hade jag läst orden ovan i ett Drömspel tidigare så kanske jag vetat.

Han stod där när jag tog honom i handen och stängde dörren visste jag.

Hon dansade under kristallkronor.

Mitt ibland flygande ägg ölflaskor regn snö hittade jag dem.

All konst jag gör hädanefter skall bara handla om

bränder och snabba bilar.

Vi går förbi det nästan nyöppnade stället.

Picture down under via Grishuvudet.

Och vänder inte i dörren, smygkikar på de som sitter vid fredagsbord halsar rödvinsglas.

Hon slickar sig om läppar innan hon sveper.

Då blir det inga röda märken från lipsticket, så mycket vet jag.

Om jag ska leka som de behöver jag först köpa lite nya kläder.

Kaffet vi köper tar vi med.

Hon hinner slicka sig om munnen ytterligare en gång innan vi drar.

Nu kommer jag och tar dig.

Artwork above Chris Parks aka Pale horse design.

Mycket möjligt att deras lilla matställe hade funkat bättre om den ena brodern inte haft narkolepsi.

När man väntat för länge på sin mat förstod alla att, ok nu har han somnat på köksgolv, igen.

Gillade deras sömniga ställe varma sommardagar.

Tror att det bara höll just en sommar.

Skipper the Eyechild.

Pictures via Paganpoetry.

I veckan som gått har Edith kollat på, The road, Miracle mile, The devils rejects, Triangle, Darkplace.

Alla dog i svampmoln i slut av Miracle mile, första minuterna tänkte vi stänga av men sen blev den rätt weird på bra sätt.

Börjat läsa House of leaves.

Slagit igen en annan sorts bok.

Jag heter inte Edith förresten.

Det sovande huset.

Utanför hotellfönster hackar dundrar byggarna i sten.

Vi får byta rum det nya rummet är större och ligger högre upp.

Lyckligare kan ingen vara.

Svarta droppande lögner.

Vi har möte om något som inte får kallas för video till ett band utan videomix.

Katten nämner mer än en gång att jag ljuger ofta.

Senare på buss funderar jag på vad han menade med det.

Ljuger jag mer än folk i allmänhet.

När Sprätten inte är sjuk utan vi har försovit oss ringer jag till skolan och säger att han är sjuk.

Klart ljugaktigt.

Någon frågar har du mailat iväg det?

Jo det har jag svarar jag av bara farten för att jag tänker att jag ska, så då har jag nästan gjort det.

Ljuger inte om saker jag varit med om, tror jag.

Men ljuger rätt mycket om små vardagliga bestyr.

Men framförallt är jag tyst om saker.

Hemskt tyst.

Just nu sitter jag och håller mig ifrån att lägga upp en bild som en Martin Ander tecknat.

Bilden är omslaget till boken.

Boken där allt är sant.

Inte bibel här inte bibel där.

Han skriker i telefonen.

Trycker på den lilla röda knappen, plopp tyst.

Mobilen lägger jag på köksbordet tittar på den en stund.

Räknar till fem trycker på stäng av knapp.

Det är julmarknad i Cannes, vid hamnen smäller de upp frostigt tivoli.

Har dragit på mig hans största munkjacka.

Frossar friterade minidonuts.

Han handlar klappar till de därhemma, jag hittar inget att vilja ge bort.

Spöktunnel målad med tattig neonfärg.

Sätter oss i vagn rullar in.

Gäspande vålnader eurodisco dunk.

Skriker när riktig kött och blod figur skuttar fram i slut av tunnel.

Figur rycker tag i min luva, förskräckt hostar jag upp halvtuggad donut.

Vi tar bussen tillbaka kustlinje ligger mörk, vid näst sista hållplatsen kliver två prydliga gossar på.

Läderväskor biblar de ler sitt bästa halleluja leende.

Jag köper inte en bibel till de därhemma.

Tio Rollergirls för tio trista minuter.

Glas sticker åt alla håll.

De slår sönder ruta efter ruta.

Hon pumpar steg några meter därifrån.

Kopplar anläggning till bensinaggregat.

Maxvolym, golv i fabrik täckt med skräp från förr.

På flygblad står att läsa " Glöm aldrig att sätta ner din vänstra fot före den högra".

Hon snubblar på skosnöre.

De samlar bråte på hög.

Tänder eld på de tio sista trista minuterna i hennes framtid.

Håll fast.

Vi drar ner persienner.

Byter kanal.

Jag vet att mitt hjärta var helt med.

Kom bara o tänka på det när jag fick den här länken.

Bloody Valentines Day.

Det finns en jag kan prata med på ungdomshemmet.

Ingen av oss får veta varför han sitter där. Han vill aldrig själv säga varför.

Mytoman säger en ledare.

Kanske är det just de som gör att han är den enda som har något kul att dela bakom stängda dörrar.

Han ger mig böcker med Crowley och Lovcraft.

Peppar mig att åka in till kontoret där de sätter ihop Drakar och Demoner.

Kontoret är fancy bara fyllt av snubbar, rodnande sträcker jag fram blackbook.

Snubben ropar efter annan snubbe, blädder blädder.

Jag svettas.

Kan du teckna en enhörning och en snygg tjej?

Om det är nått jag kan teckna så är det en grymt snygg tjej.

Då har du ett jobb.

Hoppar trappor ner ut på gata.

Rabblar alla Lovcrafts böcker baklänges.

Spanar in varje snygg tjej jag passerar gata fram.

Nope bilderna ovan är ej bilden som trycktes. Den orkade jag inte leta fram nu. Istället får ni bilderna på girlsen som ger hjärtan till alla ensamma på fuckble heartsday.

Hemma sweet home.

Det gick inte att bo i huset för kallt eller nått.

Kanske att lillebrors astma galopperade i fart med att tapeter rullade nerför.

Någon ordnade lägenhet i ett annars tomt radhus i byn där skola låg.

Det kändes som lyx att flytta in i ett hus med vita rena väggar.

Tills taket i vardagsrum en dag höll på att rasa in.

Via källargång gick det att smita in i de andra tomma lägenheterna.

Det var kul tills den lilla spinkiga killen med alltid snor hängande ifrån näsa tjallade till någon vuxen.

Bommat var det då.

Tant bakom disk i lanthandeln kallade mig för tattarunge.

Min bästa vän var finsk "tattare", så tog det som en fin fin komplimang först.

Vi slogs mest när vi träffades i det inre rummet.

De stora drack hembränt och spelade kort i det yttre rummet.

Om min mamma vetat, hade jag nog aldrig fått hänga med honom.

Jag var hans enda vän.

På kvällar satt jag och plinkade på hemmabygd vit elgitarr.

En dag flyttade vi därifrån.

Tillbaka till det ensamma huset på berget.