Nej vi ligger alla under jord och väntar.Från förarhytt ser tunnlarna ut som inget annat.
Om natten.
Han som kör tycker att vi ska leva som om det är sista dagen i våra liv.
Orka svarar vi.
De har tänt små eldar ut med spåren kanske för att hitta hem igen.
Eller så har de en hemlig fest nästan ingen är bjuden på.
Men det spelar ingen roll nu för vi svischar snabbt förbi.
Det är ett hål i mina lovikavantar.
Kunde inte låta bli att pilla upp det.
Lokföraren luktar tobak och fultvål.
Du vet en sådan där grön tvål som får trådiga brunaktiga sprickor efter ett tag.
Genaside II - Under the Bridge.
Under centrum änglarnas bro det var där vi drog lite blod.
Tillbaka till arbetaretåget.
Vi åker fort härifrån djupare ner i tunnlarna.
Höga på allt blod som vi aldrig drog.
Det låter knark men pratar inte om det pratar om blod.
Måste äta de där järntabletterna fast de smakar illa efter ett tag.
Vill du åka godståg med mig igen fast varmare klädda den här gången.
2 kommentarer:
Jag grubblar i bland på om inte det bästa skulle va att livet kunde ta och haka upp sig i precis vid ett sånt där perfekt ögonblick där allt känns.
Som en gammal hackig vinyl med din bästa musik på. Men kanske är mitt problem att jag är så nyfiken.
Exakt så!
Och för mig skulle det passa perfekt för jag är inte längre nyfiken, det kan låta hemskt jag vet inte men allt är samma till slut ändå.
Så om nålen väljer att landa på rätt hack just det hacket.
Hackas o mals jag gärna ner till damm med det och just det ögonblicket jag håller kärast.
Skicka en kommentar