Under det rosa kapellet.

Pics via ridethiswav again!

Jag åt ett glasäpple som liten och det var det godaste jag någonsin ätit.

Vi sitter i en stor aula är där i egenskap av föräldrar.

När jag tittar mig omkring vill jag mest bara gråta.

Först över att det nästan bara sitter en massa kostymfolk och sen över att jag bryr mig samt ser det som negativt att de på bänkar bredvid är snart hundra år.

Jag vill inte vara fördomsfull. Hatar när jag dömer ut folk för deras uppenbarelses skull.

Vill vara som min mamma, hon omfamnar alla först, sen tar hon steget tillbaka om det behövs.

Det är så vi måste vara.

Hur skall annars saker förändras sluta lyckliga i trädgården.

Ok nu har jag biktat mig Ave Maria fem gånger tvi tvi tvi.

Vi får inte gå och bikta oss i kapellet men hur ska Edith kunna låta bli.

Hon låter inte bli.

Försöker se igenom något rätt likt en stickning av grov mörk halm.

Vetskapen om att det på andra sidan sitter en röst får det o pirra.

En lyssnande och förlåtande röst.

Jag sitter tyst en hel minut sen gick jag.

Utan att vända mig om.

Drömmer ganska ofta mardrömmar om kapellet och rösten som aldrig förlät.

På nästa föräldrarmöte ska jag ha på mig mina nya gubbskor.