Ryska tehuset.

Från min bubbla ser jag inte ens klart i syne.

Jag är nog komplett blind.

Har under en keps gömt undan allt hår.

Försöker att gå som om jag var grabben i graven bredvid.

Glömmer att det spelar ingen roll.

Det spelar bara roll i mitt huvud.

Hittar ingen av de andra sätter mig på bänken.

Den står på samma stråk där de som ingen roll spelar går sina söndags promenader.

Under stora träd står bänken i flera år.

När jag gick förbi en dag i framtiden var den borta.

Men nu är den här slår mig ner.

Är sur för batterier börjar ta slut.

Någon sjunger i slowmotion.

Det låter inge bra.

Bilar stannar vid rödljus skepp gungar vind blåser kallt.

Par lägger till vid min gröna bänk.

Efter en diskussion om huruvida jag fryser är ledsen bestämmer de sig för att bjuda med mig till det ryska tehuset.

Det är kanske inte så ryskt men det låter finare.

Och fint är det och de som sitter vid borden.

I tanken lekar jag att de är mina nya föräldrar.

I deras tanke leker de att de räddar världen.

De bjuder på te och jag bjuder på den.