Har nu kutat en tio kilometer på sista sträckan, försöker att le.
Det går rätt bra.
Kunde vi fångat den tysta Frost pojken innan han slog i backen.
Vet aldrig.
Men det är kanske meningen, att vissa ska falla för att vi andra ska kunna stå stadigt.
Om på två ben som ett i rullstol som i torn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar