måndag 30 juli 2012
torsdag 19 juli 2012
onsdag 18 juli 2012
Du gav mig fjädrar i alla färger, när jag sväljer dem är det ditt ansikte jag kommer att minnas.
Den natten kunde vi inte sova.
Alla sömnpiller var slut.
Blodet för fullt av koffein.
När ögonen är tunga men när kroppen inte vill.
Vi lägger det vi behöver i en påse.
Hon tar honom i handen.
De springer ner för trappor.
Port slår igen.
Hjärtat slår.
Isvatten, svett.
Allt och inget händer.
Halkar ner från hög barstol.
Näsblod.
Dina salta läppar, tänder av trasigt glas.
Han säger att han tror på människan.
Kommentaren är en spottloska som träffar hennes blinda öga.
När du slutat se i syne.
Klättra med mig upp på berget.
Vinka ner till alla de som tog livet av sig.
Skrik ner till dem, de levande där nere att det snart är dags att skärpa sig.
Gallskrik sönder deras självupptagenhet.
Krossa min bubbla.
Den natten lös nästan inga tomma hem på gatan ner mot kajen.
Hon tar honom om midjan.
Slänger honom hit och dit prästens lilla kråka.
I vatten ligger skeppen, skeppen som kunde ha tagit oss hem igen.
Istället brände vi upp vart enda ett.
Elden släcktes av männen i de röda bilarna.
Innan vi tänder tändaren.
Ligger vi på mage vid kajkant.
Tittar ner i klorinblekta småvågor.
Under dem simmar vita hästar i tusental.
Vi fantiserar om att de kommit för att hämta oss.
Jag fantiserar fortfarande om det.
Att de en dag hoppar upp från haven och med hovar slår ner vår orimlighet.
Hon skriver ett brev till alla hon känner i framtiden:
Hej hoppas att ni mår, kan ni snälla önska att mina hästar kommer snart.
Att de sparkar mig hårt.
Näsblod och olycklighet kanske då rinner ur mig.
Så att mitt sista år blir ett år då jag ser henne le en gång till minst.
söndag 15 juli 2012
Den försvinnande färden.
När man helt plötsligt inser att det som syns inte är det man en gång var/är utan en märklig variant av minsta motståndets väg.
En slags ledlös underkastelse och förträngning som till slut blir en obehaglig sanning.
Den sanningen sitter bara i skalet.
Men det är läskigt att höra sig själv inte säga det man borde säga.
Jag tror inte på människan.
När jag borde ha misstrott trodde jag.
Nu spelar det inte längre någon roll.
För jag blev så pass vuxen för att inse att hoppet/tron är bland det sista som lämnar en och när de lämnat en känns det som att något dött i en.
Samtidigt infinner sig en ro.
En ro att packa ihop det allra nödvändigaste.
Som ryms i en ryggsäck.
För att sedan försvinna.
tisdag 10 juli 2012
Systrarna KraX
Så vi bestämde oss för att det var den perfekta platsen för henne att öppna paketet.
Blåser ut 15 straff myndiga ljus, äntligen är du straff myndig.
Rött kort.
Hon sliter av papper, plockar fram en pil.
Stryker över styrfjädrar.
Var vill du flyga.
I vems hjärta vill du hamna.
Systrarna Krax hoppar upp och ner.
Klappar händer.
Pekar.
Håller upp pilbåge.
Han, han där.
Röd skakar på huvud, han förtjänar det inte.
Kysser hennes kind, det är inte ditt fel.
Om jag kysser hennes kind blöt och upprepar mina ord kanske förbannelsen släpper taget om henne.
Längre fram ser vi en pojke i lederhosen kanske är den en gubbe en väldigt liten gubbe.
Spänner båge, siktar, andas ut besviket.
När pil tränger in i den lilla gubbens ben.
Röd sätter sig ner börjar gråta.
Jag siktade på ett hjärta och fick ett trasigt ben.
( Den sista tidens filmande har fått mig att tycka att pilbågar är något minst en av mina rollkaraktärer måste bära i en framtida berättelse jag inte skriver här ).
Så om ni inte fattar ett djävla dugg om vad jag inte skriver så är det inte ert fel.
Inte mitt heller.
Felet är deras.
onsdag 4 juli 2012
Ljuden tystnar, bilderna bleknar och det känns som att jag aldrig fanns igen.
Han bor i rummet bredvid en kort stund under hennes liv.
Långt innan vi sågs bestämde han sig för att aldrig mer minnas.
På hans skrivbord ligger tuschpennor huller om buller.
Hans handstil är slarvig när han märker saker i hans rum.
Stol, penna, golv.
Skriver för att han glömt orden.
De saker han vill glömma djupare, få att försvinna märker han med ett X.
Han andas tungt när han sover.
Hon smyger in i rummet om nätter.
Lägger sitt öra mot hans bröstkorg.
För att höra om det är lika tyst därinne som inuti hennes kropp.
Hon önskade att han en natt skulle smyga in när hon sov.
Lyfta på tyg och dra ett stort jävla X över henne.
måndag 2 juli 2012
Klora mig full.
Senare i set, Automat med Droid.
Jag åkte till öknen när jag blev stor.
Tycker fortfarande inte om att se mig spegeln.
Inte heller att åka tunnelbana.
I tung vibrerande basslinga understruken med blås av guld.
Glömmer jag mig själv så mycket att jag tror att jag finns.
Att jag är fri.
I rum i Brooklyn får jag svårt att andas.
Känner press att jag måste gå ut för det är det man gör.
När man reser.
Man ligger inte med datorn i knäet på samma sätt som hemma.
Eller fuck det förresten.
Jag ligger alltid med datorn i knät vart jag än åker om det finns ett nät.
I morgon ska vi filma, måste somna.
Slutade upp med att bli kär.
Saknar det så att jag kräks ibland.
Intalar mig själv att jag trivs för jag vet att det är bäst så här.
Det är bara Edith själv som kan göra henne tryggare kan ingen vara.
Nu finns det bara två saker kvar för mig att göra.
Rädda världen.
Dansa tills jag stupar.
Och kanske rädda mig själv genom att fortsätta skriva klart.
Tre saker.
Berättelsen i tydligare ord.
Ibland drömmer jag om att döda någon säger han.
Tänker innan jag svarar.
Det beror på vem man dödar.
Klär mig ordentligt innan jag passerar tull.
Det funkar.
Välkommen Miss.
Mycket runt oss är en tillrättalagd synvilla.
Det är läskigt men det är vår enda chans.
Att knäcka er kod.
På så sätt kommer vi att klor bleka ner er.
Innan vi en natt kommer för att döda er.
Vi ses med vänliga hälsningar Edith och de "fulas" sammansvärjning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
