Jag är kär i den ryska diskaren som bara finns när jag sover.

Drar ljusgul klänning över huvud, om det inte var för att vi inte längre får bära klänning i staden.
Hade jag inte burit den nu.
Det regnar alltid, marken lerig tung, men stegen känns.
Varje steg närmare den avspärrade delen känns.
De flesta talar ryska, vinkar glatt.
Några vakter i bombarjackor och ett högt stängsel är det som delar upp oss.
De fördömda, tjuvarna,  en del utan tänder, de flesta utan hopp.
Måste varje dag passera igenom gator vi inte får gå.
Pussar vakt på kind trycker en påse flödder i hans hand.
Jag får fem minuter i de trasiga jackornas land.
Elkablar huller om buller.
Vinkar till slaktaren.
Undviker mannen med självförakt.
Bakom korrigerad plåt står han i förkläde, min diskare.
Han jag ser från min balkong om kvällar då de andra gått och lagt sig.
En hund skäller han tappar en tallrik, jag hostar låtsas inte se att han ser.
Fem minuter har gått ger bröd till mannen jag undviker.
Känner mig som en bättre människa fast jag vet att jag aldrig kan bli bra.
Bil kör oss till fest i park med skulpturer från förr.
Fyrverkeri, bubblande glas, smältande svanar av is.
Längtar tillbaka till balkong, måste hinna se diskare hänga upp förkläde på tvättlina.
Hinner, ser, mina ögon brinner upp.
Vet inte om jag ska ta hans hand.
Är rädd för att han inte är en kärlek utan döden förklädd till min biologiska döda storebror.
En synhjärtevilla med en order om att plocka hem mig nu.