Klippkants vindbeskurna.

Pictures via '-°-'
Vid klippans kant planterar de sina barn.
Två blad hinner slå ut från mig innan jag anar min bror.
Han växer snart ikapp.
Hans blad har en klarare grön färg.
Vi förstår aldrig hur nära vi är från att falla ner.
Efter de planterat oss spikar han fast hennes händer i klippkant.
Händer håller oss sällskap när månen går upp och solen går ner.
Hennes klänning regnar sönder av år.
Bakom oss i dalen växer andra blommor.
Ibland hälsar vi på dem.
Inte för länge.
För där min klippas kant inte finns är det tungt att andas.