Efter att murklorna tillfångatog oss.

Pics via best ever: illleagle.

Vi plockar murklor de växer intill vägen fast i skydd av darrbarr skogsdunge.

Edith plockar inte så mycket hon funderar mest över varför de är så fula murklorna.

Hemma i det lilla rummet trär mamma svampar på trådar hänger dem kors och tvärs.

De måste torka annars är de farliga att stoppa i sig.

Jag nickar hade ändå inte tänkt att äta på dem. Senare på kvällen plockar jag ihop lite saker man kan behöva, rymmer till det övergivna huset i korsningen.

Huset är damm, döda solblekta getingar vilar i drivor under sex trasiga fönsterrutor.

Över golvet ligger flera små likadana pappaskar, mindes rätt länge bilden på askar men inte nu.

Hinner stoppa nio getingar i varsin ask innan lillebrors pappa kommer körandes.

Mamma bäddar ordning i det lilla murkelrummet efter jag förklarat att jag inte tycker om dem längre.

Det gör en smula ont att säga inte tycka om orden men de måste visst ut precis som vanligt i framtiden.

Den natten drömdes mardrömmen om skeletten som anföll vårt gula lyckliga hus.

I drömmen klarade vi oss lillebror och jag för vi gömde oss bakom den stora högtalaren.

Svamp är bland det äckligaste jag vet utan att det gör ont.

I kväll tror jag att min bror åker och spelar i Finland på lördag spelar både jag och bror på Gärdesfestivalen fast inte med varann.

Om jag skulle sjunga med honom på en låt skulle jag börja gråta.

Det är därför jag inte sjunger för er.