Vågorna slutar aldrig att kasta upp.
Och de slutar aldrig att tappa ner i havet.
Önskar att jag tagit en bild på den stranden.
Sand, plastbitar, mängder av färgglada tyger, snäckskal och flugor.
Det är ingen behaglig känsla att förvandlas till en spillra.
Om jag tagit den bilden och sedan delat den med er.
Det skulle inte spelat någon roll.
Den hade blivit ytterligare något i något vi skulle kunna konsumera och sedan tappa i havet.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så här urholkad av att ge smulor av mig själv.
Människor är det värsta jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar