De kom från ovan.

Damn dont remember where these pictures came from (sorry someone out there).
Det gör de nästan alltid under blixtkrigstider.
Är aldrig där.
Men då hon hoppar upp på fönsterkarm.
Sträcker upp ben, gatljus träffar ljusblåa rutmönster över nyrakade ben.
Vet jag att jag är där.
Där med henne och en stängd oätbar mussla.
Vet att rösten bakom orden "nästa gång" ljuger.
Lögnen gör henne ful.
Så ful att jag vågar dansa sista dansen.
Hennes läppar smakar tjack rom och cola.
Vi lämnar inte lägenheten på ett år.
Och vi älskade inte ens varann.
Nästan inget är vad det verkar vara eller så är allt precis som det verkar.
Värk får man av båda.