måndag 18 juli 2011

Begrav mig stående med mina förlorade bokmärken.

Jag är varken bilderna eller musiken jag postar, inte heller orden jag skriver. Efter ett tag inser man att vad än vi säger så är vi samma. Mer eller mindre. Alla är vi besvikelser och guldskatter på en och samma gång.
Vi är uppfostrade att tro att vi är unika.
Ibland uppfostrade till att tro att vi är totalt värdelösa.
Jag tror att vi är fallna änglar.
Som en dag bestämde oss för att falla ner i ägget.
Eller som min son en dag sa, " Vi är bara våra geners brevbärare ".
Det känns skönt att jag redan överlämnat mitt brev.

2 kommentarer:

"oroshjärta" sa...

grymmt bra.

Fula Edith sa...

Där var ju du hjärtat med oro : )