Där alla vägar tar slut.

Det regnar men jag klagar inte. Jag har inte känt mig så död som nu på flera år. Skoja bara.

Efter för många korkar mintu ala Nypestina stod hon i skogen vid de böjda träden i ett Wasteland. Men innan var vägen mörk förutom vid mackar där raggare bullat upp rullat in.

Han skruvar upp musiken och plötsligt hör jag vad den andra han sjunger om.

Och jag är helt med.

När klockan slår midnatt fyller den Mekaniska Djskan i baksätet inte hundra år men år.

Hipp hurra må du leva.

Skogen tätnar, framme spade hacka och kors i backe.

Jag är där men inte där.

Kommer aldrig vara här igen.

För en sekund under en vattentät tältduk får jag för mig motsatsen.

Som att den finns den där hemliga trädgården där kroppen upphör att dra själen ner i ja jag vet inte, den fula verkligheten.

Men från nattetaket ser jag ut över dem.

Summa, det vackra vinner.

Även fast jag inte är där.

Fula Edith ligger och plaskar i Dalälven.

Hennes alter ego ligger i en säng skall försöka sova så hon pallar med möte om scenografi och genrep.

Sov gott alla mina små dödare därute.