Cowgirls.

Picture 1 and 7 via His dark nostalgia, 2 and 3 via 2222222222222222222222, 3, 4 and 5 via U.

Under den slaktade grisen står en metallhink.

I min högra handled sitter inte en titanbricka än.

Han som slaktade grisen har en blå overall på sig.

De kallar honom för byns fåne, jag tycker han är snäll.

Allt detta är bara minnen förutom metallbrickan för den sitter där nu.

Vid matbordet, mamman med blonderat krullhår lägger tunnbröd i hett vatten.

Det smakar bra med smör.

Gardiner går i violett.

Pappan berättar för min bästa vän att hennes häst Danylej har fått cancer i pungkulorna.

Och kommer dö.

Börjar fnittra fast vet att det är åt helvete fel.

Bästa vän börjar gråta, vi kanske var sju.

Hennes föräldrar ringer till mamma och säger att jag inte får stanna över natten.

Säger förlåt hoppar in i bil.

Under bilfärdens halvtimme pratar mamman om hur jobbigt hennes äktenskap är.

Tittar ut genom fönstret fast ser inte så mycket för det är kolsvart.

Hemma plockar jag fram ritblock och pennor.

Hoppas på att sju hästbilder ska få min kompis på bättre humör igen.

Men hon gråter och blir bara ännu argare.

Det är därför jag den dagen sitter och tittar på hur det sista grisblodet har slutat rinna och nu droppar ner i hink.

Snälle byfånen ler, Edith det här räcker till många paltbröd eller ett som e stort som ett traktor hjul.

Alltså förlåt jag vet inte varför jag skriver den här skiten men hade någon tanke om att jag måste knarka ord varje dag.

Hon blir glad när vi några veckor senare leker cowgirls och indianer.

Jag är frivillig indian och de binder fast mig i en tall.

Hennes kottar träffar nog hårdast.

Nu kom jag på att det fanns två byfånar i samma by det är rätt mycket med tanke på att byn bara bestod av några hus.

I natt ska jag drömma att jag och fånarna har fest inne ladan där de slaktade grisar.

Fast att jag hängt upp lite färgglada lampor kanske.

När rätt tillfälle kommer skall jag fråga dem om varför de blev så fåniga.

Och om jag kan få stanna hos dem i ladan för alltid.