När vi landat steg vi av.

Vi hinner en kort teknik genomgång.

Fattar inte varför jag springer runt i lösnäsa.

Sätter mig i mörk loge.

Letar efter knappen som öppnar lucka i golv.

Känns som när man är liten, dragit igång en lek blandat in de man älskar.

Leken sätter igång rullar ner för berget snöbollen växer sig större.

I min lek har jag gett alla en uppgift och alla gjorde läxan bättre än bäst.

Men jag glömde att göra min.

Hittade inte fall luckeknappen så några timmar sätter det igång.

Allt känns bra tills jag ska säga något.

Orden e borta och jag känner mig ledsen.

Kan skriva prata om det, visst.

Men någonstans i mig orkar jag inte känna.

Känna att allt är sant och var på riktigt.

Under åren och till och med då förvandlade jag det till en saga.

Men det är som ingen saga hur jag än försöker.

Det är det jag kommer på när jag står där.

Vad jag än kände i lördags så är jag glad att vi gjorde det.

Glad för att Eliot 9 år kommer fram med stor godispåse i handen.

Hoppar upp och ner säger, Turknäsan är det bästa jag någonsin sett i hela mitt liv.

Glad över de vänner människor som sa ja till att arbeta med mig.

Glad över att jag inte är ensam.