Bordsgrannar.

Tappar tråden.

Kroppen blev för van att livet var en upplevelse kick.

Sedan kom tiden då allt stod still kanske var det då jag bakade ganska mycket bröd.

Föll i sömn i famn med någon jag älskade bara för att vakna av att jag tappat bort alla mina vänner.

Ersatte kickar med jobbstress försökte fatta tag i mina vänners händer.

Nu blev jag rädd för att gå ut.

Orkar inte umgås för jag fattar inte vad ni säger.

Det är fine utan en kropp som är beroende av att känna att den lever.

Somnar jag nu kommer jag sova slut resten av mitt liv.

Men det är kanske just det man ska göra vid min ålder sova.

Och gå på trevliga middagar.

Somnar man vid bordet puttar bordsgrannen dig vaken igen.