Vi är öknen och vi är törstiga nu.

Vi är i en öken.
Han är där för männens skull.
Jag, för att jag inte har någon annanstans bättre att ta vägen.
En äldre man sjunger en vaggvisa.
En eld, vinden är kall, sandkorn fyller våra lungor.
Rykande te.
Hon rengör nålen, doppar i svart bläck.
Följer de uppritade bokstäverna utmed mitt lillfinger.
Hon är kall och varm och otroligt vacker.
Det gör ont att nåla bläck i lillfingrar.
Han har slutat att sjunga nu.
Somnat sittande.
På flyget hem sitter ingen bredvid mig.
Börjar gråta men hon orkar inte bry sig.
Vi har alla våra dagar, sämre och bättre, i något som skulle kunna rymmas i den sovande mannens vaggvisa.