Vi är öknen och vi är törstiga nu.

Vi är i en öken.
Han är där för männens skull.
Jag, för att jag inte har någon annanstans bättre att ta vägen.
En äldre man sjunger en vaggvisa.
En eld, vinden är kall, sandkorn fyller våra lungor.
Rykande te.
Hon rengör nålen, doppar i svart bläck.
Följer de uppritade bokstäverna utmed mitt lillfinger.
Hon är kall och varm och otroligt vacker.
Det gör ont att nåla bläck i lillfingrar.
Han har slutat att sjunga nu.
Somnat sittande.
På flyget hem sitter ingen bredvid mig.
Börjar gråta men hon orkar inte bry sig.
Vi har alla våra dagar, sämre och bättre, i något som skulle kunna rymmas i den sovande mannens vaggvisa.

Lägg dig ner för dina rättigheters skull.

Det är utanför staden det händer.
Vid en skrot precis innanför ingång står det en liten grön knarkskog.
I skjulet där någon bor hänger blommiga gardiner.
En typisk 80-tals lampa.
Det måste vara en han som bor där.
Kanske en av de sista skrotriddarna.
En av oss kommer att sno en planta när solen gått ner. men det är inte jag.
Jag lägger mig istället raklång över ett tågspår.
Lyssnar efter det tickande ljudet.
De tickande ljuden som är så typiska för tågspår.
Kanoten är röd och hon skär tyst genom vattenytan.
Skogen brinner runt omkring oss.
Jag köper en svart bok där jag tecknar, skriver ner alla mina idéer.
Ni behöver  bara ställa frågan rätt, så fort ni gör det blåser jag liv i teckningarna.