I de lyckliga oföddas stad stannar vi till.

Gallskriker förlåt.
För att orden lyfter henne över tung jord.
Det är den varmaste dagen på över 30 år.
Motor kokar.
Hans linne är havsblått och han har glömt vart han är på väg.
De hänger upp ett vindspel på verandan.
Höjer volym, orkar inte med de andra som sitter och väntar.
Ler när jag kliver genom centralstations dörrar.
Här går jag inte vilse, här myllrar allt.
Här har jag älskat, gråtit, väntat, skrattat,  dödat den sista bossen.
Hur många ofödda barn dödade jag när jag blev stor.
För många.
Lampor över bar påminner om svävande kristaller.
Vid min högra sida en random man med en enorm hund.
Vid min vänstra, ett sällskap från någonstans.
Bakom baren, någon jag vill kyssa i ett annat liv.
Blomstermarknader.
Hotellrum luktar loppspray.
Ensamhet känns bra.
Gatorna får mig att älska orden igen.
Få mig att minnas att de kan ta henne precis dit hon vill.
Om kvällar lämnar de sovrumsfönster öppet.
För att vindspelet påminner honom om en sommar för länge länge sedan.
Kärleken till det som inte än är fött är större än hatet till de som sitter och väntar.
Hail Mary, svettband hårt knutna kängor.
Den här sträckan springer jag för allt underbart i livet.
Och du min Guldstjärnelärarinna i himlen som bor.
Kasta ner mig mina sparade guldstjärnor.
Seriefigurskan släpp aldrig taget om din kristall.
Mona Lisa Overdrive som föder orden, tystna aldrig.
Och Adriana Damp du är fortfarande den hårdaste sparken av dem alla.