Katakomber och Hårspray.

Artwork via All of this I call my grave.
Han frågar om han får rita en symbol, ett mönster på min panna.
Det är tidig morgon och vi sitter på centralen.
Den hade blivit fin men jag är för blyg, gillar inte när någon tar i mig inte ens med penna.
Men det var nog mest blygheten.
Om jag fått en synth, hade jag aldrig slagit sönder en enda ruta i vår sarkofaga stad.
En ruta var värd att krascha  sönder,  snodde en synth till min lillebror, den största jag kunde få igenom fönster.
Många av er finns kvar och ni ler, det känns som att ni är lyckliga och det gör mig glad.
Det är som hon säger, man lämnar sin kropp.
Vi är många som har lämnat våra kroppar.
Vore rimligt att vi kan gå och hämta ut dem nu till påsk.
Jag har svårt för att älska men jag älskar er alltid även fast jag är frånvarande.
Jag fyller snart år, önskar mig en synth jag hittat, ett smycke som en bekant gjort, men mest av allt önskar jag att jag kan få bli mindre ledsen, ha mer tid att sitta och glo ut över staden med Sprätten.
Annars är jag helt nöjd med synthen jag har, den håller mig borta från att skriva ångestbrev ut i etern.